2005:100

C - U P P S A T S

Barns rätt till skadeståndvid bevittnat våld i hemmet

Malin Johansson

Luleå tekniska universitet

C-uppsats Rättsvetenskap

Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskapAvdelningen för Samhällsvetenskap

2005:100 - ISSN: 1402-1773 - ISRN: LTU-CUPP--05/100--SE

Förord Jag vill först tacka min handledare, Bertil Bengtsson, som inledningsvis givit mig boktips och förslag på rättsfall som berörde området. Under arbetets gång har han läst, kommenterat och gett tips så att jag hela tiden fått nya infallsvinklar. Eva Forsberg på BOJ har givit intressanta boktips och stöttat under arbetets gång. BrOM:s informationschef, Gudrun Nordborg, har hjälpt mig med rättsfall, lämnat material och svarat på frågor, vilket jag är jättetacksam för. Jag vill även framföra ett tack till min vän och kurskamrat Linda Olofsson som korrekturläst mitt material och framfört synpunkter. Sist vill jag tacka min familj och min pojkvän, som hela tiden stöttat och uppmuntrat mig.

Sammanfattning Med hjälp av den klassiska juridiska metoden har jag i arbetet först undersökt barns möjligheter att i dagsläget få skadestånd vid bevittnat våld i hemmet. Här visade det sig att barn teoretiskt sett borde ha stora möjligheter att erhålla ersättning i de fall skadorna är medicinskt påvisbara. I praktiken förhåller det sig dock annorlunda. Endast i ett fåtal fall har bland annat Brottsoffermyndigheten betalat ut ersättning till barn som bevittnat när mamma blivit slagen. Enligt min undersökning har inte några fall prövats av högsta instans. Beträffande utbetalt skadestånd till en misshandlad mamma har jag även undersökt om, och i så fall i vilken utsträckning, mamman fått högre ersättning om barnet bevittnat händelsen. Här visade det sig att det finns några fall där man betalat ut både högre ersättning och utdömt högre straff till gärningsmannen när ett barn blivit vittne till t ex en misshandel. Vidare har i arbetet tyngd lagts vid att studera barns framtida rätt att få skadestånd efter tänkbara lagförändringar. Förändringar behövs eftersom barn idag inte får ersättning i den utsträckning som Brottsoffermyndigheten, Justitiedepartementet m fl. vill, bland annat utgår inte någon kränkningsersättning då kravet på att barnet skall vara direkt utsatt, inte är uppfyllt. Det har föreslagits diverse tänkbara lösningar bland annat att man skulle kunna införa en tydligare skadeståndsrättslig reglering för barn i skadeståndslagens 5:e kapitel. Förslag om införande av en rätt till ersättning för barn i brottsskadelagen är en väg för att lyfta fram barnets situation, en annan att utvidga misshandelsbrottet i brottsbalken. Oavsett vilka åtgärder man bestämmer sig för att vidta återstår det bara att invänta och se resultaten i praktiken. Förhoppningsvis kommer i framtiden fler barn än idag att få ekonomisk upprättelse och slippa leva i den förfärliga vardag som många barn faktiskt tvingas göra.

Abstract With the classic judicial method I first studied children possibilities of getting compensation nowadays, when they witnessed violence at home. This showed that theoretically children should have big possibilities to get compensation if the damages are medically shown. In practice this is done in another way. In just a few cases the Crime Victim Compensation and Support Authority have paid compensation to children who witnessed physical abuse of their mother. According to my study, no cases have been adjudicated in the Supreme Court. Regarding compensation that been paid to a physically abused mother I have also studied if and in which cases the mother gets a larger compensation if the child have been a witness of the abuse. These studies showed that a few cases exist where larger compensation and higher punishment was sentenced to the offender when a child witnessed the crime against their relatives, for example physically abuse. Further I have focused on children rights of getting compensation in the future after amendment of a law. Changes are needed because children of today don’t get compensation as they should according to Crime Victim Compensation and Support Authority, Ministry of Justice among others. Infringement compensation is not paid because the requirement that the child must be a direct victim, is not satisfied. A number of possible solutions have been proposed, one is to introduce a more legible compensation legislation for children, SkL:s fifth chapter. Introducing a legal right for compensation for children in brottsskadelagen is one way to bring forward the situation of the affected children. Another is to expand physical abuse crime in Penal Code. No matter which arrangement one decides to use, one can only wait and see the results in real life. Hopefully in the future the children can get redress and that they don’t have to live in the horrible circumstances which many are forced to do.

Innehållsförteckning FÖRORD SAMMANFATTNING ABSTRACT FÖRKORTNINGAR 1 INLEDNING ................................................................................................................................................... 6

1.1 ALLMÄNT................................................................................................................................................. 6 1.2 SYFTE....................................................................................................................................................... 7 1.3 METOD..................................................................................................................................................... 7 1.4 AVGRÄNSNING......................................................................................................................................... 7 1.5 FÖRTYDLIGANDE ..................................................................................................................................... 7

2 HUR MÅNGA BARN TVINGAS BEVITTNA VÅLD I HEMMET?...................................................... 8 2.1 NORDISKA FORSKNINGSRESULTAT .......................................................................................................... 8

3 GÄLLANDE RÄTT........................................................................................................................................ 9 3.1 VAD MENAS MED PERSONSKADA ENLIGT SKADESTÅNDSLAGEN? ........................................................... 9 3.2 VAD MENAS MED IDEELL SKADA ENLIGT SKADESTÅNDSLAGEN? ........................................................... 9 3.3 VEM FÅR ERSÄTTNING? ......................................................................................................................... 10 3.3.1 TREDJEMANSSKADA .............................................................................................................................. 10 3.3.2 OEGENTLIG TREDJEMANSSKADA ........................................................................................................... 10 3.3.3 ANDRA LÄNDERS SYNSÄTT.................................................................................................................... 11 3.4 KRAVEN FÖR SKADESTÅND TILL ANHÖRIGA ......................................................................................... 11 3.4.1 CHOCKSKADOR...................................................................................................................................... 12 3.4.2 VEM ÄR NÄRA ANHÖRIG? ...................................................................................................................... 12 3.4.3 BEVISKRAV ............................................................................................................................................ 13

4 TREDJEMANSERSÄTTNING; DESS FÖRDELAR OCH NACKDELAR ........................................ 14 4.1 ARGUMENT FÖR TREDJEMANSERSÄTTNING........................................................................................... 14 4.2 ARGUMENT MOT TREDJEMANSERSÄTTNING.......................................................................................... 14

5 RÄTTSFALLSANALYS.............................................................................................................................. 16 5.1 KAN ETT BARN SOM BLIR VITTNE TILL VÅLD ERHÅLLA SKADESTÅND? ................................................ 20 5.1.1 BROTTSSKADEERSÄTTNING TILL BARN ................................................................................................. 21 5.2 VID UTDÖMT SKADESTÅND TILL MAMMAN; MÄRKS BARNETS UTSATTHET I SKADESTÅNDETS STORLEK? ............................................................................................................................................................... 22 5.2.1 FALL DÄR INGA BARN BEVITTNAT VÅLDET ........................................................................................... 23 5.2.2 JÄMFÖRELSE/ANALYS ........................................................................................................................... 23

6 FRAMTIDEN................................................................................................................................................ 25 6.1 SKALL BARNEN I FRAMTIDEN ERHÅLLA SKADESTÅND? ........................................................................ 25 6.2 NY SKADESTÅNDSRÄTTSLIG REGLERING?............................................................................................. 25 6.3 ÄNDRINGAR I BROTTSSKADELAGEN?.................................................................................................... 26 6.4 UTVIDGNING AV MISSHANDELSBROTTET I BROTTSBALKEN? ................................................................ 27

7 DISKUSSION OCH SLUTSATSER .......................................................................................................... 28 KÄLLFÖRTECKNING

Förkortningar BOJ Brottsofferjouren BrB Brottsbalken SFS 1962:700 BrOM Brottsoffermyndigheten Ds Departementsserien HD Högsta domstolen HovR Hovrätt JT Juridisk tidsskrift NJA Nytt Juridiskt Arkiv, Avd 1 Prop Proposition SCB Statistiska centralbyrån SkL Skadeståndslagen SFS 1972:207 SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk juristtidning TR Tingsrätt

6

1 Inledning 1.1 Allmänt Våldsbrott i hemmet är ett dolt men utbrett problem i samhället. Detta problem drabbas barn direkt eller indirekt av. När barnet ser och hör våld blir de ett direkt vittne till att pappan slår, hotar eller våldtar mamman. Vad kan vara värre för ett barn än att se och höra när pappa slår mamma? Ibland går det så långt att mamman misshandlas till döds med barnet som vittne.1 Gränserna mellan att ett barn är vittne till våld eller att vara offer för våld är omöjliga att dra.2 Det viktiga är inte heller att kunna dra någon gräns utan att konstatera och uppmärksamma problematiken. I Sverige har det gjorts få undersökningar om barn till misshandlade kvinnor. Det är både viktigt och nödvändigt att belysa barnen, då de länge varit och fortfarande är, en bortglömd och osynlig grupp! Vidare är barn, helt naturligt, väldigt beroende av sina föräldrar och faktum är att ett barn som har sett våld mot mamman lever i en skamfylld och jobbig situation som blir traumatiserande för barnet. Barnet tar allt som det hör i samband med våldet på allvar och lever därför ständigt med stor rädsla och ångest. Hemmet är brottsplatsen som barnet inte kan fly ifrån. Hemmet som i själva verket skulle ge barnet trygghet har förvandlats till något annat…3 I familjer med ovanbeskrivande problematik glömmer föräldrarna lätt sin viktiga föräldraroll. De fokuserar på krisen de lever i och orkar därför inte tillgodose barnens känslomässiga behov, något som leder till att barnens primära behov av trygghet och omsorg försummas. Ofta tror och hoppas föräldrarna att barnen inte märker något.4 Under de senaste 10 åren har synen på hur barn drabbas, förändrats. Det har länge varit känt att misshandels-förhållanden och bristande omsorg drabbar barnen negativt då deras psykiska hälsa och utveckling försämras. Den dominerande synen i forskningslitteraturen fram till 1990 har dock varit att barnen endast drabbas i begränsad omfattning och att de repar sig förhållandevis snabbt. Idag visar forskningsresultat att det förhåller sig annorlunda.5 I november 1989 togs ett stort steg. Då antog nämligen FN, konventionen om barnens rättigheter och ett år senare anslöt sig Sverige till denna. I barnkonventionens artikel 19 framhålls barnets rätt att skyddas mot fysiskt och psykiskt våld. Artikel 39 betonar att barn som bevittnat våld i sina familjer har rätt att få hjälp enligt konventionen. Alla personer under 18 år räknas som barn enligt konventionen.6 Grundtanken i Barnkonventionen är att barnen, liksom andra, är fullvärdiga människor med egna rättigheter. Det skall således inte göras någon skillnad mellan vuxna och barn utan bådas intressen skall skyddas och bådas behov skall tillgodoses. När barnkonventionens artikel 19 talar om att barnet skall skyddas mot våld, så menas även att det skall skyddas mot våldets följdverkningar. Barn måste bli bemötta utifrån vad de sett, hört och upplevt.7 Barn som drabbats av fysisk eller psykisk skada på grund av brott, kan få brottsskadeersättning. För att sådan skall betalas ut för kränkning krävs att brottet inneburit ”en allvarligare kränkning av barnets personliga integritet, privatliv och människovärde”. Exempel på det är sexuella övergrepp, oprovocerad misshandel, olaga hot och olaga frihetsberövande. När ett barn bevittnar våld mot mamman anses det idag inte vara en 1 Metell Barbro, Barn som ser pappa slå, s. 8 f. 2 Lundgren Eva, Slagen dam, s. 35. 3 Metell Barbro, Barn som ser pappa slå, s. 29 f. 4 SOU 1995:60 s. 363. 5 Nordin Eva, När mamma misshandlas, Psykologtidningen, s. 13. 6 Larsson Eva, Närhet som gör ont, s. 33. 7 Metell Barbro, Barn som ser pappa slå, s. 47.

7

kränkning av ovanstående slag och leder därför inte till någon brottsskadeersättning. Att en misshandlad mamma får skadeståndsersättning kan vara en viss upprättelse men frågan är om även barn som bevittnar våld i hemmet, i framtiden kan/skall få skadestånd?8 1.2 Syfte Huvudsyftet är att undersöka gällande rätt angående barns möjligheter till skadestånd, när mamma blivit misshandlad. Målet med undersökningen är vidare att utifrån dagsläget se om skadeståndet som utgår till mamman även inrymmer indirekt ersättning till barnet för dess lidande. Slutligen vill jag ur ett rättspolitiskt perspektiv diskutera/föreslå vissa förändringar så att barn i framtiden har möjlighet till direkt ersättning. 1.3 Metod Undersökningen genomförs med hjälp av den traditionella juridiska metoden. Det är således rättskällorna lag, förarbeten, praxis och doktrin som har studerats. Det är framförallt lagrummen 2:3, 5:1 och 5:2 i SkL som är av intresse för denna undersökning. Även bestämmelsen 29:2 8p i BrB har berörts. Materialet till arbetet är inhämtat på Brottsofferjouren i Luleå där jag av Eva Forsberg fått boktipsen. Gudrun Nordborg, informationschef på Brottsoffermyndigheten i Umeå, har skickat föreläsningsmaterial mm. Då det är brist på praxis på området har även underinstansernas avgöranden studerats. Samtliga rättfallsreferat är sammanfattade av författaren till arbetet. För att se förändringar de lege ferenda har justitiedepartementets lagförslag studerats samt även BrOM:s yttrande över detsamma. 1.4 Avgränsning Jag kommer enbart att undersöka barn under 18 år och deras rätt till skadestånd när de bevittnat våld i hemmet. Således görs ingen undersökning av bevittnat våld utanför hemmet av okända förövare. Undersökningen avgränsas till våldsbrott som sker inom Sverige där kvinnor misshandlas av make, sambo eller före detta make/sambo. I undersökningen av de skador som de anhöriga drabbas av kommer främst att redogöras för chockskadorna. De prenatala skadorna, våld mot gravid kvinna som ger skador på det senare födda barnet, utelämnas i detta arbete. 1.5 Förtydligande Redan nu poängteras att både mannen och kvinnan är representerade som våldsbrottsutövare i samhället men att jag i min uppsats lägger fokus på den mest förekommande situationen, nämligen den då mannen är den som utsätter barnets mamma för våld.

8 Metell Barbro, Barn som ser pappa slå, s. 157.

8

2 Hur många barn tvingas bevittna våld i hemmet? Under 1999 anmäldes 20 000 misshandelsbrott mot kvinnor, till polisen. I drygt 12 000 av dessa fall var den utsatta kvinnan bekant med gärningsmannen och misshandeln ägde rum inomhus.9 Under år 2002 anmäldes 21 420 misshandelsbrott till polisen. På de tre åren ökade sålunda de anmälda misshandelsbrotten till polisen med nästan 6 %.10 Många misshandels-brott utgör dessutom ett stort mörkertal. Enligt SCB:s undersökningar anmäls ca 25 % av misshandelsbrott i hemmet till polisen och 70-80 % kommer således inte till polisens kännedom. SCB gjorde 1997 en undersökning som visade att 145 000 kvinnor under det året utsattes för våld eller hot om våld i hemmet av en nära bekant. De flesta av kvinnorna hade ett eller flera barn vilket skulle innebära att nästan 200 000 barn blev vittnen till våld under just det året.11 Kommittén mot barnmisshandel genomförde år 2000 studier som visar att 10 % av alla barn upplevt våld i hemmet, i åtta fall av tio har barnen bevittnat våldet.12 Det är svårt att helt fastställa hur många barn det är som tvingas bevittna våld i sina hem. Antalet går att försöka uppskatta med hjälp av studier och liknande men egentligen är det ingen som vet. Det kan vara så många som 85 000 eller 190 000 eller fler barn per år som far illa.13 2.1 Nordiska forskningsresultat Generellt sett har det gjorts ganska få undersökningar om barn till kvinnor som misshandlats. När studier gjorts har de visat att barnen i hög utsträckning bevittnat det våld som kvinnan utsatts för. Då man frågat kvinnorna om något av hennes barn sett eller hört då hennes nuvarande eller före detta make/sambo varit våldsam mot henne svarade mer än hälften av kvinnorna (54 %) med en våldsam tidigare make/sambo, att barnen sett eller hört mannen vara våldsam. I nuvarande relationer svarar nästan en tredjedel (29 %) att barnen bevittnat våldet.14 Else Christensen, dansk psykolog och forskare, har gjort en undersökning avseende 394 barn som bott på kvinnohus med sina mödrar. Av barnen var det endast 2 % som inte hade varit närvarande vid något misshandelstillfälle. Vidare hade 85 % någon gång befunnit sig i det rum där misshandeln skett och 13 % hade varit i närheten så att de hade hört och förstått vad som hänt. Så många som 35 % av de 394 barnen hade hört när deras mamma blev hotad till livet.15 I Sverige gjorde Margareta Hydén 1995 en studie av 141 polisanmälningar och protokoll. I studien ingick 122 barn och av dessa var det 69 % som hade varit närvarande vid våldstillfället och 67 % hade hört hot mot mamman.16

9 Metell Barbro, Barn som ser pappa slå, s. 150. 10 Larsson Eva, Närhet som gör ont, s. 33. 11 Metell Barbro, Barn som ser pappa slå, s. 150. 12 SOU 2001:18 s. 52 och SOU 2001:72 s. 25 samt Janson Staffan och Almqvist Kerstin, Läkartidningen 2000 s. 4096. 13 Arnell Ami och Ekbom Inger, ”och han sparkade mamma…”, s. 32. 14 Lundgren Eva, Slagen dam, s. 34 f. 15 SOU 1995:60 s. 364. 16 Arnell Ami och Ekbom Inger, ”och han sparkade mamma…” s. 30.

9

3 Gällande rätt 3.1 Vad menas med personskada enligt skadeståndslagen? För människor som har blivit drabbade av brott finns det bestämmelser i skadeståndslagen som blir tillämpliga. Till personskador räknas fysiska skador på den mänskliga kroppen, t ex sår, vanprydande ärr, smärta, brutna ben, utslagna tänder, hjärnskador, sjukdomar och dödsfall.17 Av intresse är bestämmelserna 5:1 1 st. och 5:2 1 st. SkL. SkL 5:1 1 st. lyder: ”Skadestånd till den som tillfogats personskada omfattar ersättning för 1. sjukvårdskostnad och andra kostnader för den skadelidande, inbegripet skälig kompensation till den som står den skadelidande särskilt nära, 2. inkomstförlust, 3. fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) eller av bestående art (lyte eller annat stadigvarande men) samt särskilda olägenheter till följd av skadan.” SkL 5:2 1 st. lyder: ”Har personskada lett till döden, skall ersättning betalas för 1. begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd av dödsfallet, 2. förlust av underhåll, 3. personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära.” Efter lagändring i 5:2 SkL 2001, gäller från och med 1 januari 2002, att skadestånd utgår för personskada som genom dödsfall åsamkats någon som stod den avlidne nära. Tidigare krävdes att dödsfallet orsakades genom grov vårdslöshet. Andra typer av tredjemansskador, t ex då föräldrar eller andra närstående lider, när en närstående inte dödats men skadats, har i praktiken inte tillämpats ännu18 men bestämmelsen skall inte läsas motsatsvis dvs. så att den utesluter en rätt till skadestånd i fall som liknar de som lagreglerats.19 3.2 Vad menas med ideell skada enligt skadeståndslagen? Ideell skada vid personskada avser dels det direkta lidande och obehag som skadan medför i den dagliga livsföringen och dels mer indirekta psykiska påfrestningar och besvär. Det senare innefattar t ex de följder som ett vanställt utseende medför.20 Oftast har ideella skador således att göra med personliga och känslomässiga upplevelser. I förarbetena definieras ideell skada som ”skador som inte är av ekonomisk natur, främst fysiskt och psykiskt lidande vid personskador och kränkning av den personliga integriteten”.21 Tredje punkten i 5:1 SkL avser ideell skada. Ersättning för sveda och värk sägs vidare utgöra ett slags ”plåster på såren”. Fysisk smärta och obehag som oro och ängslan ersätts så långt det är möjligt. Däremot utgår inte ersättning för sorger och besvikelser som i andra rättssystem t ex i fransk rätt.22 Psykisk chock eller psykiska besvär är en gränsdragningsfråga som är diskutabel. Enligt 2:3 SkL skall ersättning ges även för den kränkning som brottet inneburit.23 17 Hellner Jan och Johansson Svante, Skadeståndsrätt, s. 98. 18 Bengtsson Bertil, SvJT 2004 s. 843 f. 19 SOU 1995:33 s. 22. 20 Fredriksson Max och Malm Ulf, Brottsoffrens rättigheter i brottmålsprocessen, s. 55 ff. 21 Prop. 2000/01:68 s. 1. 22 Hellner Jan och Johansson Svante, Skadeståndsrätt, s. 395. 23 A a s. 98.

10

SkL 2:3 lyder: ”Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära skall ersätta den skada som kränkningen innebär.” En första förutsättning för att få ersättning enligt 2:3 SkL är att skadeståndet är grundat på brott. Den mot vilken brottet inte är riktat är således ej berättigad till ersättning.24 3.3 Vem får ersättning? 3.3.1 Tredjemansskada Personskador medför ofta indirekta skador för andra än den direkt drabbade. Huvudregeln för sådana fall är att det endast är den som lidit personskada som är berättigad till skadestånd. Tredjeman som indirekt lider förlust till följd av det inträffade, saknar möjlighet till ersättning. Man kan diskutera om problemet ligger i att det brister i adekvansen. Förutom att skadan skall vara en följd av det inträffade krävs det nämligen också att det skall vara en påräknelig följd. Till stöd för huvudregeln sägs att förluster som drabbar tredjeman anses vara opåräkneliga för den skadeståndsskyldige. Tredjemansskador anses i själva verket som förutsebara och typiska så det brister egentligen inte i adekvansen utan det handlar här om en speciell begränsning av skadeståndet vid just egentliga tredjemansskador.25 Alla regler har undantag och således även denna. För att tredjeman skall få ersättning krävs det att tredjemannen skall ha ett närliggande intresse knutet till den skadade personen. Detta intresse kan t ex baseras på ett avtalsförhållande.26 Definitionen på en tredjemansskada kan således beskrivas som ”en allmän förmögenhetsskada till följd av annans person- eller sakskada.”27 3.3.2 Oegentlig tredjemansskada En tredjeman lider inte själv någon fysisk skada men däremot finns trepartsrelationer där den skadegörande handlingen riktas mot en person som drabbas av en personskada och följdverkningarna av den första personskadan bidrar till att en annan person lider en personskada. Det pratas då om oegentliga tredjemansskador.28 Beträffande personskada kan psykisk chock (se vidare avsnitt 3.4.1), även om den utlöses av en skada som träffar annan, räknas som en personskada för den drabbade och medföra rätt till ersättning.29 Ett typexempel är då en person chockas så svårt av en nära anhörigs död och sedermera utvecklar psykiska besvär som kan hänföras till personskadan.30 Skadan ses då som en direkt tillfogad skada och således ej som en tredjemansskada. Ersättning för lidande på grund av annans skada, eller för sorg och lidande vid annans död, utgår ej enligt svensk rätt.31 En tredjemansskada var före 2001 års lagstiftning, ersättningsgill endast i ett fall nämligen då det gäller ersättning till efterlevande för begravningskostnader och för förlust av underhåll. Genom lagändringen, som började gälla 1 januari, 2002, tillkom ersättning för personskada

24 Hellner Jan och Johansson Svante, Skadeståndsrätt, s. 406 f. 25 A a s. 364 f. 26 Andersson Håkan, Trepartsrelationer i skadeståndsrätten, s. 20. 27 A a s. 18. 28 A a s. 22. 29 Prop. 2000/01:68 s. 31. 30 Andersson Håkan, Trepartsrelationer i skadeståndsrätten, s. 22. 31 Hellner Jan och Johansson Svante, Skadeståndsrätt, s. 365.

11

som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära.32 Förutom chockskadorna hänförs även prenatala skador (förefödselnskador) till gruppen av oegentliga skador. Den skadevållande handlingen riktas här primärt mot en förälder medan verkningarna, sekundärt, träffar det senare födda barnet till den direkt utsatte. Barnet (den indirekt drabbade) kan då kräva ersättning för eventuell personskada.33 3.3.3 Andra länders synsätt Internationellt sett har de allra flesta länderna en motsvarande syn på tredjemansersättning dvs. att tredjemansskador inte ersätts annat än i sällsynta undantagsfall. I Sverige, Finland, Norge och Danmark gäller huvudregeln som innebär nekad ersättning till tredjeman. Även i tysk och engelsk rätt nekas ersättning. I Australien och Kanada har högsta domsmakten medgivit tredjemansersättning genom domar som innehåller utförlig diskussion av de rättspolitiska grunderna. Här ser man en likhet med den nordiska undantagsregeln som istället för att räkna upp givna situationer, överlämnar avgörandet till domstol för konkret bedömning med beaktande av tredjemans aktuella intressen i målet. Amerikansk rätt upprätthåller även de huvudregeln medan man i Frankrike skiljer sig mot de flesta andra länderna och medger ersättning för tredjemansskador. Fransk rätt särreglerar inte tredjemansskador utan använder en uppsättning begränsningskriterier för alla olika skadetyper.34 3.4 Kraven för skadestånd till anhöriga Det var tidigare osäkert om den som fått en chock av att se nära anhöriga dödas, utan att det förelåg uppsåtligt brott, kunde få ersättning. Kraven för att anhöriga ska få skadestånd är att det måste vara medicinskt påvisbara psykiska besvär. De psykiska besvären behöver nödvändigtvis inte ha uppstått genom en chock vid ett särskilt påvisbart tillfälle utan även effekter som blivit en följd av ett utdraget händelseförlopp, kan berättiga till ersättning.35 Om en anhörig till en mördad person har bevittnat eller varit närvarande vid en händelse t ex vid ett mord och på så sätt drabbats av chock eller psykisk depression har personen rätt till skadestånd enligt rättspraxis.36 Det krävs enligt förarbetena, att de psykiska besvären, som måste vara medicinskt påvisbara, orsakats av en skadeståndsgrundande handling. Det är också endast beräkneliga följder som ersätts. Skadestånd betalas inte för skador som faller utanför skyddsändamålet utan skadestånd betalas således enbart till dem som omedelbart eller direkt drabbas av skadan.37 Sammanfattningsvis konstateras i förarbetena, innan den nya lagstiftningen 2001, att det fanns en rätt till ersättning för psykiska besvär då en nära anhörig dödats uppsåtligen eller av grov vårdslöshet. Anhöriga hade alltså inte tidigare rätt till ersättning om dödsfallet orsakats av enbart ett oaktsamt handlande. Detta ändrades sedermera 2001 så att 5:2 SkL därefter och idag berättigar tredjeman ersättning då dödsfall, oavsett grund, som givit nära anhörig personskada, skall ersättas. Tidigare och än idag finns det inga avgöranden från högsta instans där ersättning lämnats till någon som fått psykiska besvär efter att en nära anhörig skadats allvarligt. HD har uttalat att det är lagstiftaren som skall bestämma vart gränsen skall gå.38 Ett

32 Prop. 2000/01:68 s. 31. samt SkL 5:2 3p. 33 Andersson Håkan, Trepartsrelationer i skadeståndsrätten, s. 22. 34 A a s. 23 ff. 35 Hellner Jan och Johansson Svante, Skadeståndsrätt, s. 399. 36 Fredriksson Max och Malm Ulf, Brottsoffrens rättigheter i brottmålsprocessen, s. 59. 37 Prop. 2000/01:68 s. 30 ff. 38 A Prop. s. 32.

12

argument för att utge ersättning till nära anhöriga, är att just familjebanden innebär en inskränkning av den potentiella skadelidandekretsen. Enligt gällande rätt finns ett lagreglerat undantag från huvudregeln nämligen det fall då den direkt skadelidande avlider och efterlämnar familj. Då en familjemedlem skadas kan de anhöriga behöva betala kostnader för sjukhusbesök etc. Som tredjemän, har de dock inte rätt till ersättning för sådant, utan dessa kostnader kommer att ingå i den direkt skadelidandes krav.39 3.4.1 Chockskador När någon lider personskada, efter att ha bevittnat en annan persons skada, talas det om en typisk chockskada som kan innebära såväl ekonomiska som icke-ekonomiska följdverkningar för tredjeman. Den senare av de två följdverkningarna hänförs till de olika psykiska påfrestningarna som inte täcks av ersättningen inkomstförlust och kostnader. Begreppet chockskada kan egentligen vara missvisande eftersom det inte bara rör sig om tillfälliga och direkta reaktioner, utan även sådant som kan visa sig senare. Förr var inställningen till ersättning för chockskador restriktiv men genom NJA 1993 s. 41 (se nedan avsnitt 5) har praxis ändrats. Gränsdragningsfrågor som lämnades öppna efter fallet var bland annat huruvida skadestånd skall ges till anhöriga då en person dödats med då detta icke varit uppsåtligt samt om närstående skall ha möjlighet till ersättning då personen endast skadats. Efter domen i målet lades ett lagförslag fram som idag innebär att nära anhörig skall få ersättning oavsett om personen dödas uppsåtligt eller av annan grund, under förutsättning att chockskadan karakteriseras som en personskada.40 Intressant är vidare på vilket sätt en handling framkallar chocken. Här blir tids- och rumsaspekten avgörande och har således en nära anhörig varit direkt ögonvittne och chockats godtas skadeståndsanspråket i regel. (Det finns ett belysande rättsfall om detta se NJA 1971 s 78).41 Vid utdömandet av skadestånd tittar man även på skadevållarens handlande, dvs. handlingens chockerande verkan, dennes intentioner och motiv. Dessa faktorer kan inverka på höjningen av skadeståndsbeloppet eftersom de förstorar kränkningen av den skadelidande. Om avsikten med ett brott är att skada en nära anhörig kan skadevållarens handling klassificeras som psykisk misshandel och personen kan därför få skadestånd (se avsnitt 5.1.1).42 3.4.2 Vem är nära anhörig? För det första uppställs grundkravet, att den chockskadade skall vara nära anhörig till den döde. Detta kan motiveras med att anhöriga faktiskt drabbas av olyckan. Vem som är nära anhörig beror delvis på levnadsförhållandena. De som är gifta, samboende samt relationen föräldrar-barn är självklara. Syskon, som levde ihop med den avlidne, bör även inräknas till den skyddade kategorin. Det är tveksamt hur man skall se på andra syskon, förlovade, vänskapsförhållanden etc.43 Förutom barnets mor och far, fosterföräldrar och sammanboende räknas även andra vuxna som barnet har en förtroendefull relation till t ex mor- och farföräldrar, mostrar och fastrar, till kategorin närstående.44 Utanför ersättningsberättigade hamnar i vart fall personer som varken är nära anhöriga eller har bevittnat händelsen. Risken

39 Andersson Håkan, Trepartsrelationer i skadeståndsrätten, s. 122 ff. 40 A a s. 250 f. 41 A a s. 272. 42 A a s. 282 f. 43 A a s. 268 ff. 44 Karnov, s. 2620.

13

att bli chockad genom underrättelse är något alla, som inte är nära anhöriga, får räkna med och därmed uthärda. Detta motiveras genom att risken för missbruk annars ökar.45 I NJA 2000 s 521 prövades frågan om psykiska besvär skulle anses ha uppkommit hos vuxna syskon vilka inte bodde med den som bragts om livet (K) genom uppsåtligt brott. Denna fråga har av HD dessförinnan aldrig prövats. I förarbetena uttalas att skadestånd skall kunna utgå även till dem som inte sammanbodde med den avlidne. Det krävs då att det rått en sådan samhörighet mellan dem som det finns mellan sammanboende syskon.46 TR:n fann att syskonen haft en ovanligt god relation till varandra. HovR:n å sin sida var inte beredd att utöka skadeståndsskyldigheten till att omfatta vuxna syskon som inte bodde med den avlidne. Frågan prövades slutligen i högsta instans där de gjorde bedömningen att, av det som framkommit om syskonens relation till K, anledning fanns att presumera att alla syskon drabbats av psykiska besvär. 3.4.3 Beviskrav Det ligger i sakens natur att nära anhöriga som drabbats av att en person avlidit genom brott, lider psykiska besvär till följd av dödsfallet. Normalt torde det inte idag, i motsats till tidigare, krävas läkarintyg eller annan liknande utredning när någon yrkar ersättning för psykiskt lidande, då en nära anhörig dödats.47 Justitiedepartementet har framlagt ett förslag om att bevisningen för en personskada som drabbat ett barn till följd av att barnet bevittnat allvarligt våld mot en nära anhörig torde bedömas på samma sätt som beträffande anhöriga till personer som dödats. Det bör i regel presumeras att ett barn som närvarat vid allvarligt brott i t ex hemmet, drabbats av psykiska besvär som är att hänföra till personskada.48 En bevislättnad i fråga om medicinskt påvisbara besvär har fastställts i NJA 2000 s 521. Vanligtvis brukar underlag för sjukskrivning åberopas och utgöra bevisning men i det här fallet är den medicinska utredningen ofullständig. I HD säger man att det ligger i sakens natur att de som stått den avlidne nära, drabbas av psykiska besvär. En bevislättnad är vidare endast motiverad om den skadelidande är så nära anhörig till den avlidne att det är naturligt att utgå från att dödsfall leder till psykiska besvär, vilket fastställts tidigare, se ovan under NJA 2000 s 521. Det skall poängteras att förhållandena i detta fall var speciella. Dels ägde föräldrarna ett taxibolag som övertogs av syskonen och dels bodde alla i samma ort. Vidare arbetade de tillsammans på bolaget och träffades således väldigt ofta, såväl i som utanför arbetet.

45 Anderson Håkan, Trepartsrelationer i skadeståndsrätten, s. 268 ff. 46 SOU 1992:84 s. 392. 47 Prop. 2000/01:68 s. 36 48 Ds 2004:56 s. 43.

14

4 Tredjemansersättning; dess fördelar och nackdelar 4.1 Argument för tredjemansersättning Huvudregeln, att ej utge ersättning, undviker i och för sig en obegränsad krets av skadeståndssökande. Något som däremot talar för ersättning är att varje krav för sig inte blir mindre skyddsvärt bara för att det finns många andra krav utan tvärtom talar detta för en ansvarsskärpning.49 Huvudregeln leder till att lika fall behandlas olika. Även om tillämpningen inte är ologisk leder den till inkonsistenta lösningar.50 Storlekskravet på ersättningen för tredjemansskador kan röra stora summor men det är inte unikt för den skadetypen. Inte heller kan man utgå från att andra regleringar leder till mängder av tredjemanskrav.51 Ett motiv för huvudregeln är att det är en enkel regel (se avsnitt 4.2) men ”entydig enkelhet är inte alltid medlet mot mångfacetterad problematik”.52 En enkel regel som jurister förordar är att ansvarsförsäkringarna skall bära de komplicerade gränsfallen, fast då får försäkringsbolagen istället ett gränslöst ansvar. Tredjeman skulle inte heller då få full ersättning eftersom troligen ett maximibelopp skulle införas i försäkringsvillkoren. Vid uppsåtliga brott spelar det ingen roll om gärningsmannen har försäkring, eftersom ansvarsförsäkring i sådana fall inte täcker skadan.53 I de fall barnen får ersättning brukar det dock inte, för t ex den misshandlande mannen, bli fråga om några särskilt betungande belopp.54 En regel där tredjeman alltid får ersättning är lika enkel att tillämpa som nuvarande huvudregel. Dessutom kan ifrågasättas om förutsägbarhet har ett högre värde än rättvisa? Bara för att vi tillämpar en huvudregel måste vi inte utesluta förändringar beroende på samhälls-förhållandenas utveckling utan vi måste låta nya idéer vidareutveckla skadeståndsrätten.55 Utifrån ett teleologiskt synsätt kan man argumentera för tredjemansersättning. Eftersom både culparegeln och det strikta ansvaret har till ändamål att förhindra vållande av person- och sakskadorna samt de allmänna förmögenhetsskadorna som hör till dessa, bör skadestånd utlösas i alla situationer där det preventiva ändamålet gagnas. Metoden bör användas för att se om ett visst fall i den enskilda situationen står i överensstämmelse med de värderingar och ändamål som styr rättsområdet. Om skadevållaren förstår att tredjeman kommer att drabbas torde utsikterna för att få ersättning kunna öka.56 4.2 Argument mot tredjemansersättning Som ett stöd för den gällande huvudregeln framhålls en rad negativa följder som skulle inträda om man tillämpade undantaget, bland annat skulle det strömma in skadeståndskrav från alla möjliga håll och kravens storlek skulle bli enorma.57 Processekonomiska skäl talar vidare för en begränsning. Om man tillät krav från tredjeman skulle domstolsväsendet inte klara av att hantera alla anspråk och sett utifrån ett samhälleligt perspektiv så skulle kostnaderna för processerna alltså bli för höga. En följdverkning skulle kunna vara att ansvarsförsäkringarnas premier skulle komma att höjas och nästa fråga är då om försäkringsbolagen vill täcka sådana risker. Utan en huvudregel skulle eventuella tvivelaktiga

49 Andersson Håkan, Trepartsrelationer i skadeståndsrätten, s. 34 och 39 f. 50 A a s. 36. 51 A a s. 40 f. 52 A a s. 46. 53 Hellner Jan och Johansson Svante, Skadeståndsrätt, s. 192. 54 Se sista stycket i avsnitt 5.1.1 (Fall från BrOM). 55 Andersson Håkan, Trepartsrelationer i skadeståndsrätten, s. 45 ff. 56 A a s. 70 ff. 57 A a s. 38 f.

15

krav uppstå. Problematiken är att personer kommer att säga att deras förluster har samband med den skadegörande handlingen men att det skulle vara problem med att utreda om det verkligen förhåller sig så. Givetvis torde vanliga beviskrav gälla och då måste även tredjeman visa/styrka att hans förlust uppkommit som en följd av skadan.58 Inom skadeståndsrätten är det vidare ofta komplicerade saker man har att bedöma varför man förordar en princip om allt eller inget dvs. fullständig ersättning eller fullständig uteslutning av ersättning. Idag kan man se att praxis visar en allt generösare inställning till utbetalning av ersättning av både ekonomiskt och ideellt slag. Om man vill ha lättillämpade regler får man också acceptera att resultaten i de enskilda fallen kan verka godtyckliga. En enkel regel kan innebära att parterna inte behöver gå till domstol och det är en förstärkning av de processekonomiska synpunkterna. Skulle man frångå huvudregeln skulle det skapa osäkerhet i det praktiska livet och det är ju en rättssäker och förutsägbar rättstillämpning människor vill ha och inte tvärtom. En enkel regel med förutsägbara resultat, som tillämpas lika på de direkta- och indirekta skadetyperna, leder dessutom till att olika fall ska behandlas någorlunda lika.59

58 Andersson Håkan, Trepartsrelationer i skadeståndsrätten, s. 39 och 42. 59 A a s. 44 f.

16

5 Rättsfallsanalys Inledningsvis redogörs kortfattat för rättsfallen och till respektive rättsfall förs en mindre diskussion om problematiken och olika ställningstaganden. Mina egna åsikter framförs först under avsnitt 7. NJA 1979 s. 620 Frågan i målet är om K.A, som bragt K.B om livet, är skadeståndsskyldig mot K.B:s dotter C då denne drabbats av psykiska besvär när hon underättades om det inträffade. De psykiska besvären hos C har medfört sjukskrivning och hon kräver därför ersättning för förlorad arbetsförtjänst med 2 134 kr. C hävdar att det föreligger adekvat kausalitet mellan hennes ekonomiska förlust och brottet. TR:n förpliktigar K.A att utge ersättning till C med nämnda belopp. C var endast 20 år då hon underrättades om moderns död och TR:n finner inte anledning att betvivla att hon drabbades av en chock av det inträffade. Chocken anses vara en adekvat följd av våldsbrottet. HovR:n å andra sidan befriar K.A från att utge skadestånd till C då de anser att den skadebringande gärningen måste försätta någon i en skräckfylld situation och därigenom drabbas av chock. C:s psykiska besvär har enligt HovR:n inte haft sådant samband med K.A:s brott. Två var skiljaktiga och fastställde TR:ns dom. I HD anförde C, till stöd för sin talan, att det vore orimligt att uppställa kravet att hon måste ha varit närvarande och sett när modern dödats och på så sätt drabbats av en chock. HD gör den bedömningen att eftersom C när dråpet förövades, vistades på annan ort, har hon inte direkt berörts av K.A:s handling. Hennes depression har uppstått sedan hon underrättats om moderns bortgång. C:s psykiska besvär har inte haft sådant samband med K.A:s handling att denne kan åläggas skadeståndsskyldighet mot C för hennes sjukdom. Tidigare kunde således den som drabbats av psykiska besvär genom underrättelse om att en nära anhörig hade dödats, inte erhålla skadestånd men 1993 frångick HD denna restriktiva ståndpunkt.60 Genom 1993 års mål (se nedan) blev NJA 1979 s 620 överspelat. Fallet har dock intresse genom den vikt HD fäst vid kravet på att den skadelidande skall ha varit närvarande vid den brottsliga gärningen. NJA 1993 s. 41 del I I målet har T gjort sig skyldig till grov våldtäkt och mord då han tvingat S till samlag och sedan uppsåtligen dödat henne på ett sadistiskt och förfärligt sätt. Skadestånd yrkades av S:s föräldrar och hennes syster J, för psykiskt lidande med 25 000 kr var. TR:n menar att det för att det skall kunna utgå ersättning för psykisk skada genom chock i samband med någon nära anhörigs död, krävs att den psykiska skadan står i direkt och nära samband med brottet. Ett sådant samband anses föreligga om den chockade själv befunnit sig i fara för fysisk skada vid brottstillfället. Den som inte varit närvarande vid brottstillfället utan således fått en chock genom underrättelsen, anses inte uppnått det sambandet. S:s föräldrar och syster har visserligen inte befunnit sig på brottsplatsen men de har så snart de fått reda på omständigheterna kommit dit. Familjen har utsatts för enorma påfrestningar och utsatts för ovärderliga sorgereaktioner. TR:n finner att omständigheterna i fallet leder till att det får anses föreligga ett sådant direkt och nära samband som det krävs, mellan familjens psykiska lidande och mordet på S. Ersättning för deras psykiska lidande kan utgå.

60Andersson Håkan, Trepartsrelationer i skadeståndsrätten, s. 281 och Hellner Jan och Johansson Svante, Skadeståndsrätt, s. 399.

17

Ersättning till efterlevande för psykiskt lidande på grund av underrättelse om anhörigs död är ett inte helt lätt eller klart rättsläge. En restriktiv inställning mot skadestånd i sådana fall synes ha varit dominerande. I rättsfallet NJA 1971 s. 78, som gällde frågan om en bilförare som dels själv skadats och dels fått psykisk depression när föräldrarna omkom i bilolyckan skulle erhålla ersättning, anförde HD att det måste ha varit en chockartad och skräckfylld upplevelse. Depressionen ansågs vidare stå i så direkt och nära samband med olyckan så att skadestånd kunde utgå. Om man begränsar skadeståndsskyldigheten till fall där de anhöriga befunnit sig på brottsplatsen, blir det dessutom en för snäv precisering av fall där ersättning egentligen skulle kunna utgå. När det gäller grova våldsbrott blir det rena tillfälligheter som spelar in dvs. om de anhöriga skall kunna vända sig mot gärningsmannen med sina ersättningsanspråk eller ej.61 HovR:n diskuterar i målet fyra förutsättningar där ersättningskrav bör godtas beträffande depression till följd av underrättelse om ett grovt brott mot en nära anhörig. För det första skall man medge ersättningsanspråk om det rör sig om ett särskilt grovt eller upprörande brott. Vidare skall det finnas ett nära samband mellan brottet och den tidpunkt då tredjeman underrättades. Det bör inte krävas närvaro på brottsplatsen. För det tredje bör det krävas viss association till brottsplatsen. Kravet här är inte att tredjeman sett målsäganden i ett skadat tillstånd. Skulle man ställa upp ett sådant krav faller de anhörigas rätt till ersättning i de fall där man inte kan identifiera personen och vidare då offret förintats så pass mycket att igenkännandet omöjliggörs. Den sista förutsättningen som skall få betydelse är om gärningsmannen haft särskild anknytning till den avlidnes anhöriga t ex genom familje- eller vänskapsförhållanden. Efter denna redogörelse går HovR:n in på de aktuella omständigheterna i målet. Våldtäkten som S utsatts för anses grov dels på grund av de sadistiska inslagen som förekommit. Så fort familjen har underrättats om det inträffade har de utsatts för psykisk press. T har känt till och umgåtts med familjen under en ganska lång tid. Eftersom HovR:n finner förutsättningarna vara uppfyllda, fastställer de TR:ns domslut. I HD beslöt man att målet skulle avgöras av HD i dess helhet (pleniavgörande). Familjen har åberopat 1:3 SkL (nuvarande 2:3 SkL) dock kan den bestämmelsen inte ge ersättning för lidande som tillfogats någon annan. HD poängterar att familjen till följd av S:s död tillfogats sådana medicinskt påvisbara skador som kan hänföras till personskada, att deras talan anses innefatta yrkande om ersättning även enligt 5:1 SkL. HD menar att rättspraxis skall inta en mindre återhållsam syn än hittills beträffande närståendes möjligheter att få ersättning för psykiska besvär och fastställer därmed slutligen HovR:ns domslut. Hellner menar att pleniavgöranden har stor betydelse för rättsutvecklingen i vanliga fall men att det är svårare att fastställa vilken betydelsen är i detta fall. Detta då domarna är kortfattade och med hänsyn till de få hänvisningarna till tidigare praxis och litteratur.62 Kleineman å sin sida menar att det är bra att HD visat vägen för större anpassbarhet genom att rationalitet samt rättspolitiska sakskäl ställs i förgrunden i prejudikatverksamheten även om han är bekymrad över att prejudikatinstanserna inte tar initiativ utan väntar på lagstiftarens vägledning.63 NJA 1993 s. 41 del II Här rör det sig om åtal mot H för mord då denne berövat B livet genom kvävning och/eller strypning. Skadestånd yrkades av B:s föräldrar med 50 000 kr vardera för underrättelsen om 61 NJA 1993 s. 41 62 Hellner Jan, SvJT 1993 s. 449. 63 Kleineman Jan, JT 1992/93 s. 825 f.

18

B:s död. TR:n går även här systematiskt igenom de fyra förutsättningarna för att skadestånd skall kunna utgå, och de anses vara uppfyllda. HovR:n fastställer TR:ns domslut och målet går till HD som också avgör detta mål i plenum. Föräldrarna hade även här yrkat ersättning enligt 1:3 SkL men den bestämmelsen är inte tillämplig så även deras talan anses omfatta bestämmelsen 5:1 i SkL. HD ändrar det yrkade beloppet på 50 000 kr och beviljar föräldrarna till 25 000 kr vardera i ersättning. I strid med tidigare praxis får de ersättning enligt allmänna regler för personskada. Beloppet som utdöms enligt gällande normer kan ses som lågt. I det pågående lagstiftningsarbetet bör såväl skadeståndsbeloppen som närståendes möjligheter till ersättning, ses över.64 Sammanfattningsvis framhöll HD i de två pleniavgörandena, att huvudregeln om att tredjemansskada inte ersätts, inte lade hinder i vägen för ersättning för närstående som drabbats av personskada. Mot ersättningsskyldigheten kunde varken principer om adekvat kausalitet eller skyddsändamål åberopas då starka billighetsskäl talade för skadestånd.65 Hellner menar att den viktigaste principiella upplysningen i de båda målen är att HD förklarar att adekvansgränsen inte kan dras så snävt att anhöriga som inte varit närvarande vid olyckan aldrig kan få ersättning. I övrigt framgår det att HD avvisar två av de förutsättningar som HovR:n uppställde som krav för ersättning, nämligen att de närstående skulle ha vistats i närheten av brottsplatsen och att det endast fick ha förflutit en kort tid innan de närstående underrättats om det inträffade.66 NJA 1995 s. 269 B (fadern) har fällts till ansvar för bland annat egenmäktigt förfarande med barn, då han skiljt barnet från modern, som hade ensam vårdnad om barnet, och fört barnet till Tunisien till sin mamma och själv åkt tillbaka till Sverige. Frågan är om B på grund av sitt handlande är skyldig att utge ersättning till modern för de psykiska besvär som hon tillfogats till följd av sonens bortförande. Modern har yrkat ersättning enligt 5:1 SkL. Vem som är berättigad till ersättning får lösas med hjälp av allmänna rättsgrundsatser. Bestämmelsen om egenmäktighet med barn, 7:4 BrB, är en bestämmelse där det primärt är barnet som omfattas av brottets art och därför har rätt till skadestånd. Brottet måste dock även anses vara riktat mot modern i detta fall. I rättspraxis (NJA 1971 s. 78 och NJA 1979 s. 620) har det uppställts stränga krav på orsakssambandet mellan den brottsliga handlingen och det psykiska lidandet för närstående. I det här fallet får det anses innebära en mycket stark psykisk påfrestning att en moder berövats kontakten med sitt barn. Personskadan anses ha ett sådant närliggande samband med brottet att hon därför är berättigad till skadestånd med 25 000 kr. Skadan i detta fall var en tredjemansskada men brottet var egentligen inte riktat mot modern. Trots detta framhöll HD omständigheter som medförde att handlandet skulle anses vara riktat mot modern. För det första förelåg det starka motsättningar mellan föräldrarna och fadern hade vidare dels fört bort barnet och dessutom misshandlat barnets mamma ett antal gånger. Gärningen innebar vidare att modern berövats all kontakt med sin ettårige son och det för en högst oviss framtid.67 64 Bengtsson Bertil kommenterar även problematiken (förutom i rättsfallet) i SvJT 1993 s. 786. 65 Bengtsson Bertil, SvJT 1998 s. 100. 66 Hellner Jan, SvJT 1993 s. 457. 67 Bengtsson Bertil, SvJT 1998 s. 101 f.

19

NJA 2003 s. 508 I målet åtalas B.A för människorov och grovt sexuellt utnyttjande av underårig (B). B.A förpliktigades att utge ersättning med 203 291 kr till B. Frågan i målet är om B.A dessutom är skadeståndsskyldig mot B:s föräldrar C och D. Föräldrarna menar att då en person bortrövar ett barn så skall brottet anses vara begånget även mot dem som föräldrar då lidandet var en så beräknelig och närliggande följd av brottet. TR:n fastställer föräldrarnas talan bland annat med hänsyn till utgången i NJA 1995 s. 269. HovR:n finner att B.A:s handlande inte varit så direkt riktat mot föräldrarna att de på den grunden skall vara berättigade till skadestånd för personskada. Frågan är då om de skador som de drabbats av som föräldrar har en så närliggande och beräknelig följd av brottet att B.A ändå skall anses skadeståndsskyldig. HovR:n finner att ett åläggande för B.A av sistnämnda skadeståndskyldighet varken har stöd i lag eller rättspraxis. HD poängterar att man hittills gett ersättning till närstående då någon dödats uppsåtligen. En utvidgning har också gjorts, nämligen 5:2 3p SkL som ger ersättning när nära anhörig dödats. Fortfarande är osäkert om de psykiska besvären är en typisk och förutsebar följd av skadehändelsen, då en nära anhörig skadats. HD menar att föräldrarnas skador är en typisk och förutsebar följd av B.A:s handlande. Omständigheterna i fallet är dock sådana att om man skulle ge dem ersättning så har man utvidgat skadeståndsmöjligheterna. Lagstiftaren menar att även andra fall som t ex då någon svävat mellan liv och död, kan berättiga till ersättning men att sådana fall skall avgöras i rättstillämpningen med hänseende till alla rådande omständigheter. Detta är enligt HD något som skall fastställas först genom lag och inte i rättstillämpningen. Med beaktande av just de skälen avvisades slutligen föräldrarnas skadeståndstalan. Orsakerna till att HD ansåg att en utvidgning bör komma på lagstiftaren var att utvidgningen skulle medföra bland annat ekonomiska konsekvenser som var svåra att bilda sig en uppfattning om, inom ramen för den prövning som kunde ske i rättstillämpningen. Utöver detta talade även en viss restriktivitet, dels med hänsyn till avgränsande av de fall då skadestånd skall utgå och vidare bestämmandet av vilka skador som skall vara ersättningsgilla.68 Dom 2003-10-03 Växjö tingsrätt Växjö tingsrätt har i ett mål dömt W att till ett antal personer utge ersättning efter att hon anlagt brand i sitt patientrum på ett sjukhus. Följden av den anlagda branden blev att två patienter dog, tre skadades allvarligt och i övrigt har fara förelegat för ytterligare fjorton personer. De anhöriga vars släkting dog yrkade ersättning för sveda och värk/psykiskt lidande med 50 000 kr. Övriga anhöriga yrkade ersättning med 100 000 kr. TR:ns bedömning är att lidande hos de anhöriga vars släkting överlevt med allvarliga skador är lika stort som lidandet hos de anhöriga där personen avled. TR:n finner att 50 000 kr är en skälig ersättning för sveda och värk/psykiskt lidande per anhörig.69 NJA 2004 s. 26 I detta mål, där S.E.F berövade L.T livet, yrkade LT:s fyra barn skadestånd för personskada med 100 000 kr var. Det fastställs både i TR:n och HovR:n att barnen haft en nära relation till sin far. Samtliga barn har varit sjukskrivna och fått hjälp efter det inträffade då de drabbats på ett chockartat sätt. Frågan i HD rör endast hur stort ersättningsbeloppet för det psykiska lidandet skall vara. Tidigare, t ex i 1993 års plenimål, utdömdes ett schablonbelopp med 25 000 kr. Detta belopp om 25 000 kr som hittills i praxis dömts ut anses som lågt. Däremot 68 Bengtsson Bertil, SvJT 2004 s. 843. 69 Domen överklagades ej.

20

anses yrkade 100 000 kr för högt. HD dömde slutligen ut ett belopp på 50 000 kr till vart och ett av L.T:s barn. 5.1 Kan ett barn som blir vittne till våld erhålla skadestånd? Enligt förarbetena finns en rätt till ersättning för psykiska besvär utan att personen fått kroppslig skada. I domstolarnas och försäkringsbolagens praxis har i vissa fall ersättning utbetalats då någon tillfogats psykiska besvär eller psykisk chock efter att ha bevittnat en nära anhörig som dödats eller skadats allvarligt genom våldsbrott. Trafikskadenämnden och trafikförsäkringsbolagens praxis har under lång tid varit att lämna ersättning för psykiska besvär som någon fått när han eller hon varit vittne till att en nära anhörig omkommit i en trafikolycka. Domstolen tog i rättsfallet NJA 1993 s. 41 upp frågan om hur långt man skall gå i rättspraxis beträffande en utvidgning av skadeståndsmöjligheterna. Det kan diskuteras om skadestånd kanske skall kunna utbetalas när någon drabbats av psykiska besvär då en närstående skadats allvarligt men inte avlidit. Domstolens slutsats blev här att det krävs ”ingående överväganden av principiell och praktisk natur” vid sådana skadestånds-möjligheter som lämpligen faller på lagstiftarens lott.70 Ett problem med psykiska skador är att det kan vara svårt att konstatera om sådana skador föreligger. Förutom bevissvårighetsfrågor finns ett annat problem nämligen att kategorisera de olika psykiska verkningarna. För att det överhuvudtaget skall handla om en personskada skall man ha passerat gränsen för oro, obehag, smärta eller plåga. Skadan skall kunna konstateras som ett sjukdomstillstånd dvs. det skall röra sig om ett posttraumatisk stress- eller orostillstånd.71 Barn som bevittnat våld i hemmet har ofta symtom på posttraumatiskt stressyndrom och gruppen av symtom är än vanligare när våldet begåtts av en närstående jämfört med då det är en annan vuxen inblandad.72 Denna avgränsning är vidare viktig då det annars skulle kunna bli ett oändligt antal skadeståndsberättigade (om kravet var att du bara behövt bevittna händelsen). Om chocken över skadan uppnått till den nivå som krävs, nämligen att den kategoriseras som en personskada, är frågan om inte allvarligare personskador skulle kunna utgöra utgångspunkt för skadeståndskravet? Om en person skadas så allvarligt att denne svävar mellan liv och död under en lång period, så kan det vara lika påfrestande som att ett dödsfall inträffar. Även hotet om personskada kan vara tillräckligt för att framkalla anhörigas chockskador (se NJA 1995 s 269 ovan under rättsfallsanalys).73 Om ett barn bevittnar våld får barnet ofta inga synliga skador. Däremot har forskningsresultat visat att barn som sett och hört våld mår psykiskt dåligt. Barn har idag inte rätt till skadestånd annat än om de fått medicinskt påvisbara skador på grund av handlingen, t ex en psykisk chock. Även om barnet bevittnat händelsen skall det således både styrkas och bevisas att det rör sig om en personskada.74 Exempel på medicinskt påvisbara besvär är depression, ångest och sömnsvårigheter. Medicinskt påvisbara anses de även vara om de kan föranleda sjukskrivning eller läkar- alternativt psykologbehandling.75 Kränkningsersättning till ett barn kan inte utgå enligt SkL 2:3 om barnet bevittnat mammas misshandel, eftersom brottet då inte är direkt utfört mot barnet. För att barn skall få kränkningsersättning krävs (se avsnitt 1.1) att brottet inneburit en allvarligare kränkning av barnets personliga integritet, privatliv och människovärde. Att bevittna våld räknas idag inte som en kränkning av sådant slag.76

70 Prop. 2000/01:68 s. 31 f. 71 Andersson Håkan, Trepartsrelationer i skadeståndsrätten, s. 257 f. 72 Janson Staffan och Kerstin Almqvist, Barn som bevittnat våld, Läkartidningen s. 4096. 73 Andersson Håkan, Trepartsrelationer i skadeståndsrätten, s. 262 f. 74 Prop. 2000/01:68 s. 31. 75 Ds 2004:56 s. 40. 76 Metell Barbro, Barn som ser pappa slå, s. 157.

21

5.1.1 Brottsskadeersättning till barn Ett barn som drabbas av en personskada till följd av att barnet bevittnat ett brott, kan få brottsskadeersättning. Enligt 2 § Brottsskadelagen utgår ersättning för personskada som någon drabbats av till följd av ett brott. Oftast betalas ersättning ut till personer vars anhöriga avlidit på grund av brott. BrOM:s nämnd har i ett avgörande betalat ut ersättning till en kvinna då hon påträffat sin bror med livshotande skador efter en brutal misshandel.77 Målet som rörde försök till mord slutade med 5 års fängelse för gärningsmännen och ett solidariskt ansvar för utbetalning av skadestånd till målsäganden T med 120 000 kr och till dennes syster A med 25 000 kr avseende sveda och värk för psykiskt lidande. Det var systern A som fick syn på sin bror utanför sin bostad då hennes man och hon hörde smällar och skrik inifrån sovrummet. A såg sin bror ligga alldeles blodig på marken och fick chockskador. Hon ringde och larmade direkt. Efter det inträffade känner hon sig skrämd och uppskakad. Hon har svårt att vara ensam hemma då det är mörkt ute. Då hon lider av hörselminnen har hon fått byta sovrum. Enligt både TR:ns och HovR:ns mening har systerns psykiska lidande varit en ersättningsgill och förutsebar följd av gärningsmännens handlande.78 För att ett barn skall få ersättning enligt lagen krävs att det finns en rätt till skadestånd. Ett barn som drabbas av psykiska besvär som inte kan hänföras till personskada saknar således rätt till ersättning. Likaså faller ersättningsmöjligheterna om det konstateras vara en personskada men inte en typisk eller beräknelig skada. BrOM har dock i ett avgörande den 24 nov. 2003 tillerkänt en pojke både brottsskadeersättning för sveda och värk samt kränkning, då denne såg hur hans mamma utsattes för grovt och kränkande våld. Myndigheten menar att det förelåg speciella omständigheter i detta fall. Bland annat kunde våldet anses vara riktat mot pojken då pojken kunde ses som direkt utsatt för uppsåtlig psykiskt misshandel.79 BrOM har i några få fall av psykisk misshandel av barn i samband med fysiskt våld mot en nära anhörig, beslutat om ersättning. En åttaårig flicka och hennes fyra år äldre syster låg och sov när den yngre systern vaknade av att deras mamma försökte ta livet av den äldre systern, genom stryptag. Den yngre systern ingrep. TR:n dömde mamman för försök till dråp mot den äldre systern och förpliktades att utge skadestånd till den yngre systern med 6 666 kr efter jämkning enligt 5:2 SkL. Ersättning hade yrkats med 10 000 kr. Mamman ansåg att den yngre systern ej skulle ses som målsägande men TR:n uttalade att eftersom den yngre flickan dels iakttagit mammans handlande och vidare ingripit, så innebär det psykiska lidande som dottern tillfogats att hon, liksom den äldre systern, skall ses som målsägande. BrOM fann inte skäl att frångå det belopp som yrkats i TR:n. Flickan tillerkändes därmed 10 000 kr i ersättning för sveda och värk.80 I ett annat fall har ett åttaårigt barn misshandlats psykiskt av mammans sambo. Mannen piskade mamman inför barnet som skrek åt mannen att sluta. TR:n fann det utrett att barnet tillfogats en personskada i form av psykiskt lidande genom att bevittna misshandeln. TR:n förklarade vidare att de psykiska besvären var en förutsebar och typisk följd av att ett barn bevittnar en sådan händelse. Mannen förpliktades att utge skadestånd till barnet med 4 000 kr för sveda och värk. BrOM menar i sin bedömning att det är visat att mannen uppsåtligen tillfogat barnet en psykisk personskada med tanke på att mannen i närvaro av barnet utsatte mamman för grovt och kränkande våld. Genom att brottet riktats direkt mot barnet kan

77 Ds 2004:56 s. 43 f. 78 Dom 2002-06-11, HovR:n i övre Norrland. 79 Ds 2004:56 s. 43 f. 80 Nyhetsbrev från BrOM, s. 1 f.

22

kränkningsersättning utgå. BrOM anser att ersättning skall utgå med 20 000 kr för den mycket allvarliga kränkningen som barnet utsatts för.81 5.2 Vid utdömt skadestånd till mamman; märks barnets utsatthet i

skadeståndets storlek? Enligt BrB 29:2 skall, såsom försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas 8p: ”om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i förhållande till en närstående person”. Barn som bevittnar våld berövas ofta sin trygghet och detta är numera explicit uttryckt i lagtexten.82 I förarbetena anges att bestämmelsen främst syftar till att tydliggöra och markera att brott mot närstående barn, skall åsättas ett högre straffvärde då barnets trygghet riskeras att berövas. Straffskärpningsgrunden inkluderar också, förutom brott direkt riktat mot barnet, fall där barnet tvingas bevittna när föräldern blir slagen.83 För att en straffskärpning skall bli gällande är det tillräckligt att brottet är sådant att barnets trygghet och tillit kan skadas. Det behöver inte styrkas att det verkligen skett så i varje enskilt fall.84 I BrOM:s referatsamling finns exempel på fall där mammans ersättning och gärningsmannens straff har påverkats av omständigheter som t ex att ett barn varit vittne till brottet. I det första fallet har en kvinna, under ett års tid, misshandlats, hotats och ofredats av sin make. Vid några tillfällen blev deras gemensamma barn vittnen till brotten. Vid ett misshandelstillfälle, då mannen bland annat kastade en radio på kvinnan, slängde henne mot väggar och annan inredning, släpade runt henne dragandes i håret etc. var det ett av barnen som ringde polisen. TR:n dömde mannen för grov kvinnofridskränkning och förpliktade honom att utge skadestånd med 60 000 kr till kvinnan bland annat för kränkningen. BrOM fann att brotten motiverade en ersättning på 70 000 kr med tanke på att det rört sig om upprepade kränkningar under en längre tid som varit ägnade att allvarligt skada kvinnans självkänsla.85 I ett annat fall blev en kvinna utsatt för misshandel och olaga hot av sin make. Brotten hade pågått under sex års tid, vanligtvis 2-3 gånger i veckan i deras gemensamma bostad och ofta i närvaro av deras gemensamma barn. Mannen dömdes av TR:n för försök till mord, grov misshandel och olaga hot. Han dömdes att betala skadestånd till kvinnan med 150 000 kr för kränkning.86 I ett avgörande blev en kvinna under en tioårsperiod misshandlad av sin sambo. Misshandeln ägde ofta rum inför deras två gemensamma barn. HovR:n dömde mannen för grov misshandel, olaga hot och våldtäkt samt förpliktade honom att utge skadestånd till kvinnan med 300 000 kr för kränkning.87 Västerås tingsrätt fällde R till ansvar för grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning med påföljden fängelse i två år, då han under tre års tid riktat upprepat våld, hot, ofredanden eller olaga tvång mot kvinnan M och sonen M, som han levt med under äktenskapsliknande förhållanden. R blev skyldig att utge skadestånd för den sveda och värk (fysiskt och psykiskt

81 Nyhetsbrev från BrOM, s. 2. 82 SOU 2001:72 s. 340. 83 Prop. 2002/03:53 s. 71. 84 Blom Birgitta, Karnov, s. 2620. 85 BrOM:s referatsamling, fall 88, s. 70 f. 86 BrOM:s referatsamling, fall 90, s. 71 f. 87 BrOM:s referatsamling, fall 91, s. 72 f.

23

lidande) till följd av brotten samt den kränkning av deras integritet som brotten inneburit. Det sammanlagda skadeståndet utgick till M med 130 000 kr och till sonen M med 65 000 kr.88 5.2.1 Fall där inga barn bevittnat våldet I ett antal hovrättsdomar från 2003 upptas domar avseende grov kvinnofridskränkning. I ett tjugotal fall har det utbetalda skadeståndet legat allt ifrån 17 000 kr upp till 109 594 kr. I de flesta fallen (11 stycken), under det aktuella året, har skadeståndet hamnat under 45 000 kr. Endast 5 fall har berättigat ersättning mellan 55 000 kr och 70 000 kr. Slutligen har 3 fall motiverat en ersättning mellan 85 000 kr och 110 000 kr. För att se och förstå rättstillämpningen i fråga om skadestånd vid grov kvinnofridskränkning har ett fall från de tre kategorierna analyserats. I RH 2003:74 har J.W misshandlat sin hustru i den gemensamma bostaden. J.W har bland annat sparkat på henne, hotat att slå ihjäl henne, tagit strypgrepp runt hennes hals, kastat inventarier mm. TR:n dömde J.W för grov kvinnofridskränkning till fängelse i 8 månader. J.W ålades att utge skadestånd med yrkade 42 000 kr, varav 30 000 kr för kränkning och 12 000 kr för sveda och värk. I RH 2003:87 har gärningsmannen J.S under två års tid vid ett stort antal tillfällen misshandlat sin sambo och hotat att döda henne. J.S har bland annat kastat in henne i en vägg med hjärnskakning som följd. Han har vidare tagit styptag tills hon svimmade, sparkat och slagit tills blödnad uppkommit. TR:n dömde J.S för grov kvinnofridskränkning till fängelse i 8 månader samt att betala skadestånd med yrkade 60 000 kr varav 50 000 kr för kränkning och 10 000 kr för sveda och värk. I RH 2003:81 misshandlade M.M sin hustru med slag på kroppen och i ansiktet. M.M pressade sin hand mot hustruns mun så hon inte kunde andas. Han tog vidare styptag, slog henne i huvudet, hotade med att döda henne eller kasta syra i hennes ansikte. I samband med hot lyfte han kniv mot henne. TR:n dömde M.M för grov kvinnofridskränkning till 3 månaders fängelse och skyddstillsyn samt föreskrift om att underkasta sig psykiatrisk vård. M.M ålades att utge skadestånd med yrkade 90 150 kr varav 70 000 kr för kränkning, 20 000 kr för sveda och värk och psykiskt lidande samt 150 kr för utlägg. HovR:n ändrade påföljden till 10 månaders fängelse. 5.2.2 Jämförelse/Analys Om man jämför ett mål där kvinnan blivit misshandlad, med ett där hennes barn bevittnat våldet kan man se, även om det är svårt då de utdömda beloppen fastställs på subjektiv grund, att barnens närvaro, skyddslösa ställning och utsatthet faktiskt höjer skadeståndsbeloppet. Jag har bara hittat ett fall (Dom 2003-07-04 i Västerås TR), där både mamman och sonen fick var sitt skadestånd. I de andra fallen är det bara mamman som fått skadeståndet utbetalt till sig och då man jämför en vanlig grov kvinnofridskränkning med en där barnet har varit vittne, så har beloppet verkligen justerats uppåt. Fall 88 i BrOM:s referatsamling medgav ersättning till en mamma med 70 000 kr där ett barn var vittne till våld. Jämför man omständigheterna i det målet med en av hovrättsdomarna finner jag det första RH-fallet från 2003 mest likt och där utdömdes endast 42 000 kr i skadestånd. En jämförelse mellan de fallen visar t ex att barnets 88 Dom 2003-07-04, Västerås tingsrätt. Målet överklagades (B 5882-03) men HovR:n avskrev målet ( beslut 2003-08-14) då den tilltalade tog tillbaka sin överklagan.

24

bevittnande höjde skadeståndet med ca 30 000 kr. Även om det är svårt att göra en bedömning och jämförelse mellan olika fall och olika domstolar så får man härigenom lite mer underlag för hur domstolarna ser på saken. Min förhoppning är att man i framtiden förklarar och formulerar domarna så att man lättare kan se och förstå barnets inverkan på beloppet. En fråga som vidare är intressant men som lämnas därhän i detta arbete, är om inte en viss del av pengarna som den misshandlade mamman får utbetalt bör komma barnet tillgodo? I målet från Västerås TR kändes det mer rättvist och riktigt att barnet fick sin del. I det målet var i och för sig barnet direkt utsatt men många gånger bevittnade han även pappans våld riktat enbart mot hans mamma.

25

6 Framtiden En ny lagreglering (se olika alternativ under avsnitten 6.2, 6.3 och 6.4) som tydligare anger vilka fall som är ersättningsgilla vore på sin plats. Lagreglerna som de ser ut idag leder, enligt författaren, till ett oklart rättsläge. 6.1 Skall barnen i framtiden erhålla skadestånd? BrOM vill visa på möjliga förbättringar när barnet är ett brottsoffer. Idag möts barn dessutom av ett rättssystem skapat av och för vuxna.89 Kvinnor har på senare tid fått rättigheter och individstatus som liknar männens medan barnen fortfarande bara är i början av denna process, i förhållande till vuxna. Rapporten ”och han sparkade mamma…” väckte en rättspolitiskt viktig fråga nämligen den om barn som sett våld mot modern ska ses som vittne till eller brottsoffer för psykisk misshandel.90 I dagsläget prioriteras familjen framför barnets rätt och barnet får inte någon egen upprättelse. Genom olika åtgärder, straffrättsliga eller skadeståndsrättsliga, finns förhoppningar om att nu kunna lyfta fram barnet ur skuggan.91 6.2 Ny skadeståndsrättslig reglering? Bestämmelsen 5:1 i SkL är inte avsedd att läggas till grund för motsatsslutet att en rätt till skadestånd inte finns i andra fall än när en nära anhörig har dödats. Enligt gällande rätt torde skadestånd i vissa fall kunna betalas i en del andra situationer, t ex när någon har fått en psykisk chock av att bevittna att en nära anhörig har skadats allvarligt. Någon rätt till ersättning för sorg och saknad eller för kränkning finns idag inte i de situationer som bestämmelsen avser.92 Av kostnadsskäl kan idag regeln i 5:2 SkL inte ge vem som helst möjlighet och rätt till skadestånd då de fått psykiska besvär när någon dödats. Rätten bör endast tillkomma den som genom släktskap, samboende eller liknande, står den som dödats eller skadats särskilt nära. Regeringen och kommittén om ideell skada, SOU 1995:33, vill stanna vid att utge ersättning till dem där en nära anhörig dödats. Det har konstaterats att psykiska besvär kan framträda lika tydligt då en nära anhörig skadats men besvären behöver då inte vara en typisk och förutsebar följd av händelsen. Om det lagstadgades om en rätt till ersättning för psykiskt lidande till följd av att en nära anhörig skadats allvarligt skulle det kunna innebära oförutsägbara kostnader. Kommittén vill inte utesluta skadestånd till anhöriga och särskilt inte då någon tillfogats lidande av att bevittna själva händelsen. En rätt till skadestånd skulle också kunna vara befogat då en nära anhörig svävat mellan liv och död och sedermera överlevt.93 Gällande chockskadorna så måste idag verkningarna gå utöver vad som hör till det naturliga sorgearbetet vid dödsfall. Man måste vidare dessutom kunna konstatera chockskadorna som en personskada (ett sjukdomstillstånd). De lege ferenda kan för svensk rätts del ifrågasättas om inte ideell ersättning bör kunna utgå till de anhöriga, även om man inte kan klassificera chocken som en personskada. Detta skulle i sin tur bidra till att den restriktiva synen gällande ideell ersättning skulle förändras. I utredningen om ideell ersättning (SOU 1995:33) övervägde kommittén om efterlevande skulle ha rätt till ersättning för sorg och saknad

89 Nordborg Gudrun, Föreläsningsmaterial 2004-12-09, Luleå, s. 1. 90 Nordborg Gudrun, Föreläsningsmaterial 2004-12-09, Luleå, s. 7. 91 Nordborg Gudrun, Föreläsningsmaterial 2004-12-09, Luleå, s. 11. 92 Prop. 2000/01:68 s. 72. 93 A Prop. s. 33.

26

respektive kränkningsersättning, då den avlidne dödats genom brottslig handling, något som slutligen avvisades. Problemet är just att ett rekvisit, i förslag till regler om chockskador, är att den efterlevande skall ha fått en personskada som är medicinskt påvisbar. Osäkerheten om vilka psykiska besvär som skall klassas som personskada, genom läkarutlåtanden etc., skulle undvikas om ideell ersättning gavs. Ett ytterligare argument för att utge ideell ersättning är att sådan ersättning utbetalas vid brott enligt 2:3 SkL. Kränkningen riktar sig, genom dödsfallet, även mot de anhöriga.94 6.3 Ändringar i Brottsskadelagen? Det bör införas en ny rätt till ersättning för barn. Det framlagda förslaget innebär att det i Brottsskadelagen borde införas en rätt till ersättning från staten till barn som bevittnar ett brott som är ägnat att skada tryggheten och tilliten hos barnet i dess förhållande till en närstående person. Ofta får barnet medicinskt påvisbara skador men i de fall där påverkan sker utan sådan effekt kommer barnet att sakna rätt till skadestånd. Rätten till skadestånd är viktig i många hänseenden bland annat handlar det om upprättelse, en bekräftelse på att upplevelserna tas på allvar och det kan slutligen underlätta den känslomässiga hanteringen för brottsoffret. Det finns ett stort värde i att barns traumatiska upplevelse av händelsen uppmärksammas och bekräftas.95 Brottsoffermyndigheten förespråkar att barnet skall ges en förstärkt position, dock inte enbart då barnet bevittnat brottet utan även då barnet hört det brottsliga skeendet och i nära anslutning till brottet, funnit en närstående skadad. Om man i lagtexten skulle markera ordet höra så skulle därunder även inrymmas allvarligare hot samt även situationer då barnet inte vågat befinna sig i rummet där våldet pågår. Om ett barn vågar sig in i rummet när skrik och slag tystnat och kanske finner modern sönderslagen, så medför även detta traumatiska upplevelser för barnet.96 Normalt betalas skadeståndet av gärningsmannen om det handlar om medicinskt påvisbara skador med adekvat och närliggande följd av handlingen. Införandet av en rätt till skadestånd för barn anses inte lämpligt då barnen då skulle tvingas in i en rättsprocess. Staten som utbetalare av ersättningen skulle ses som ett bättre alternativ. Då ersättningen är reglerad enligt Brottsskadelagen och kallas brottsskadeersättning markeras att barn som bevittnar brott är att anse som offer för brott.97 BrOM hävdar att Sverige skall följa det exempel som Nya Zeeland inrättade 1995. Detta innebär att man ger barn som bevittnar våld mot närstående fullständig juridisk status som målsägande. När den som utsätter en person som barnet är beroende av för våld skall detta även ses som ett brott mot barnet förutsatt att barnet ser eller hör övergreppet alternativt riskerar att se eller höra det. Ur ett barnperspektiv är alternativet bra då man lägger ansvaret på gärningsmannen. Barnet avlastas då den skuld de ofta känner för att ha orsakat våldet. Skulle barnet ges målsägandestatus har det vidare rätt till skadestånd från gärningsmannen. Barnet får då upprättelse i såväl straffrättsligt som skadeståndsmässigt hänseende. Ifall det ses som ett brott mot barnet redan när risken finns att barnet har sett eller hört övergreppen, innebär det en hjälp i bevishänseende och det behöver då inte bli nödvändigt för barnet att vistas i rättssalen. När barnet själv larmat polisen utgör telefonsamtalet god dokumentation. En ytterligare fördel med det här alternativet är att den brottskadeersättning som staten betalar ut, då kommer att kunna krävas tillbaka av

94 Andersson Håkan, Trepartsrelationer i skadeståndsrätten, s. 287 ff. 95 Ds 2004:56 s. 44. 96 Brottsoffermyndighetens yttrande över Ds 2004:56 ”Barnen i brottets skugga”; Dnr 2004/10923/KRIM. 97 Ds 2004:56 s. 46.

27

gärningsmannen. Verkan av promemorians förslag som det ser ut idag är att Brottsoffer-myndigheten saknar sådana regressanspråk.98 I juli, 2003 har en ny straffskärpningsgrund införts i 29:2 8p BrB. Då man bedömer ett brotts straffvärde skall det ses som en försvårande omständighet om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i förhållande till en närstående. Ett exempel är just då barn bevittnat våld av mer allvarligt slag mot en närstående.99 Reformen skulle leda till kostnader bland annat i form av utbetalning av ersättningen till alla barn, dels för BrOM:s behandling av alla ytterligare ansökningar. Uppskattningsvis skulle årligen 100 barn beviljas ersättning. Antag att barnen i genomsnitt skulle få 10 000 kr utbetalt så handlar det om 1 miljon kronor som blir den årliga kostnadsökningen. Om lagförslaget godtas träder det i kraft 1 januari, 2006.100 6.4 Utvidgning av misshandelsbrottet i brottsbalken? Barnmisshandelskommittén aktualiserar frågan om barn som ser våld är brottsoffer. Utredningen ger förslag om en vidgad definition: ”barnmisshandel är när en vuxen person utsätter barn för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar eller försummar att tillgodose barnets grundläggande behov”. Till psykisk misshandel räknar man t ex ”att barnet tvingas bevittna, se eller höra, våld i sin närmiljö eller leva i en miljö där våld eller hot om våld är ett ofta förekommande inslag”. Definitionen är vidare än den straffrättsliga definitionen av misshandel i 3:5 BrB.101 Idag finns ingen definition på barnmisshandel varken nationellt eller internationellt. Brottsbalkens bestämmelser är generella vilket innebär att brotten bedöms enligt samma bestämmelser oavsett om offret är en vuxen person eller ett barn. I FN:s barnkonvention finns i artikel 19 en definition av övergrepp mot barn. På grund av denna lägessituation har myndigheter, yrkesgrupper och allmänheten olika meningar om vad som menas med misshandel mot barn.102 Den föreslagna definitionen skall omfatta alla situationer och beteenden som är skadliga för barn. Formuleringen kommer att vara synonym med det använda uttrycket ”barn som far illa”.103 Trots att utredningen konstaterar att barn är mer utsatta och sårbara än vuxna i och med att barn utsätts för allvarligare risker för sin hälsa och utveckling så blir svaret nej på frågan om kriminaliseringen bör förtydligas och utvidgas. Många av de handlingar som omfattas av definitionen är redan idag straffbara enligt gällande bestämmelser. Utredningens argument mot kriminaliseringen är att den psykiska misshandeln av barn som förövas av vuxna, oftast äger rum i hemmet och därför blir brottsupptäckten väldigt liten. Därmed skulle en utökad kriminalisering inte ha någon avskräckande effekt. Utredningen ifrågasätter också om straffrättsliga åtgärder är en lämplig metod för att få vuxna att behandla sina barn med den respekt som de har rätt till från början.104

98 Brottsoffermyndighetens yttrande över Ds 2004:56 ”Barnen i brottets skugga”; Dnr 2004/10923/KRIM. 99 Ds 2004:56 s. 46. 100 A bet. s. 77 f. 101 SOU 2001:72 s. 24 f. 102 A bet. s. 116 f. och s. 325. 103 A bet. s. 119. 104 A bet. s. 332 ff.

28

7 Diskussion och slutsatser Misshandel och våld inom familjen drabbar indirekt förfärligt många barn i Sverige. Studier har visat på höga siffror och därtill skall läggas ett stort mörkertal. Våld i familjen består till största delen av att pappan misshandlar mamman med följd att barnen blir ofrivilliga vittnen. Barnens viktiga behov hamnar i skuggan av våldet. Bevittnandet sätter allvarliga spår hos barnen som inte sällan utvecklar psykiska besvär i form av posttraumatiskt stressyndrom. Tänk så många barn som kunde få må bra om man kunde åtgärda detta stora samhällsproblem. Ett barns uppväxt skall inte utgöras av ständig rädsla och ångest för vad som kan hända utan hemmet, där familjen vistas, skall gestaltas av värme och trygghet. Det är verkligen på tiden att lyfta fram barnen ur mörkret och ställa dem i fokus. Om man tittar på FN:s barnkonvention där man i teorin pratar om att barnet skall skyddas från fysiskt och psykiskt våld och jämför det med vår lagstiftning och resultaten i praktiken, så finns det en hel del kvar att göra. Fler föräldrar måste våga göra något åt situationen, dels för deras egen skull och dels för barnen. I Sverige har vi ett annorlunda synsätt, jämfört med andra länder, som bland annat handlar om att vi inte vill belasta andra med våra problem, vilket försvårar arbetet. Denna uppfattning måste förändras. Vidare måste fler myndigheter bistå med all hjälp som finns då problematiken väl har lyfts fram. I skadeståndslagen finns bestämmelser om rätt till skadestånd. Bestämmelserna anses dock vara lite otydliga. Har t ex personskada lett till döden skall ersättning betalas för personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära (5:2 3p SkL). Här beskrivs i förarbetena att bestämmelsen visserligen inte får läsas é contrario, utan om någon skadats allvarligt eller svävat mellan liv och död borde även sådana fall kunna berättiga till ersättning. I praktiken har hittills inte sådan ersättning lämnats till någon som fått psykiska besvär då en nära anhörig skadats allvarligt. Idag är läget följande; den som direkt drabbas av skada får alltid ersättning. Det är också väldigt vanligt att personskador medför indirekta skador för andra. När det är en påräknelig följd att skadan leder till förlust även för tredjeman så skall den skadeståndskyldige även ersätta denna skada. Det uppställda kravet, att tredjeman skall ha ett närliggande intresse i förhållande till den eller de skadade, torde enligt min uppfattning nästan alltid vara uppfyllt. Självklart lider en person skada då en till denne person nära anhörig skadats allvarligt eller t.o.m. avlidit och då borde, utan tvivel, det närliggande intresset vara uppfyllt. Vidare anser jag att det inte borde vara någon skillnad för tredjeman om någon nära anhörig har dödats eller skadats allvarligt om man tittar på de följdverkningar som detta kan komma att innebära. Om en person finner en annan som skadats allvarligt, t ex ligger medvetslös, borde det medföra samma typ av psykiska chock som då denne person finner en person som avlidit. Själv tror jag att chocken uppkommer innan personen förstår hur allvarligt eller inte fullt så allvarligt läget verkligen är. Eftersom människan chockas i olika stor utsträckning, måste det vara svårt att fastställa om skadan framkallat den chockupplevelse som krävs för att erhålla skadestånd. Det har visat sig invecklat att ha en regel eller princip på tredjemansproblematiken. En regel som ligger någonstans mellan huvudregeln och undantaget vore kanske den bästa lösningen. Det finns vidare många bra argument för att utge tredjemansersättning. För det första kan man inte som motargument säga att det kommer att bli massor av skadeståndskrav eftersom man redan idag vet att det ”enbart” kommer att röra sig om de närmast anhöriga och därför dras gränsen redan där. Det är vidare mer rättvist att alla drabbade får ersättning och skadevållaren får räkna med att även andra drabbas vid brott även om denne i första hand riktar brottet mot en enda person. Den skadeståndsskyldige skall stå konsekvenserna för sitt handlande. Vidare

29

borde man i dagsläget titta på utvecklingen i samhället och därav borde den restriktiva synen på ersättningen förändras. Skall man i framtiden, låta barn som bevittnar våld eller t ex finner mamma halvt ihjälslagen, få ersättning bör man låta nya infallsvinklar påverka skadeståndsrätten. Efter att ha läst rättsfallen instämmer jag i de rättslärdas åsikter om att det är bra att högsta instansen har frångått den restriktiva synen på att ge ersättning till efterlevande som på grund av underrättelsen om anhörigas död drabbats av psykiska besvär. Precis som HD uttalade i NJA 1971 s. 78 så vore det alltför få som skulle kunna erhålla ersättning om kravet vore att de anhöriga måste ha befunnit sig på brottsplatsen. I NJA 1993 s. 41 diskuterade HovR:n fyra förutsättningar som måste vara uppfyllda för att ersättning skall utgå, något som HD beaktar men de avvisar två av förutsättningarna och det med all rätt. Ser man på detta ur ett perspektiv där barn har bevittnat våld mot mamma i hemmet, så torde kravet i och för sig alltid vara uppfyllt när barnet som oftast befinner sig hemma och antingen ser eller hör då mamma misshandlas. Många gånger kan ett barn komma hem och finna mamma i ett skadat tillstånd och med tanke på det så är det bra att inget krav uppställs på att barnet måste ha varit konstant närvarande. Om man jämför förhållandena i dagsläget med en eventuell framtida rätt för barn att få skadestånd, så torde det vara fullt möjligt för barn att få skadestånd när de bevittnat våldet, just med tanke på dagens uppställda krav och förutsättningar. Beträffande kravet på medicinskt påvisbara skador kan de bortses ifrån i hänseendet eftersom man alltid kan förutse att ett barn tar skada av att upprepande gånger se och höra våld. I övrigt så fick modern i NJA 1995 s. 269 ersättning för att fadern skilt barnet från modern och fört barnet till Tunisien. Enligt min bedömning borde föräldrarna i målet från 2003 ha fått ersättning just med tanke på utgången i 1995 års fall. Jag anser att föräldrarnas lidande var en så beräknelig och närliggande följd av B.A:s handlande som krävs för att få ersättning. Här ser vi ett exempel på att huvudregeln om nekad ersättning tillämpas olika i snarlika fall. Vidare anser jag att en utvidgning av skadestånd till dem, bland annat barn, som fått psykiska besvär efter att ha bevittnat en närstående som skadats allvarligt, vore på sin plats. Rätten till ersättning tillkommer dem som för det första har bevittnat en allvarligare skada t ex barn som bevittnar då mamman misshandlas näst intill döden. När det gäller barn anser jag att tolkningarna av deras psykiska skador kan göras mer extensivt då de är särskilt utsatta. Självklart skall man titta utifrån det enskilda fallet men då barn är inblandade finner jag att domstolen i bedömningen kan vara lite generösare fast fortfarande konsekvent. Psykiska skador är ett problem i rättstillämpningen eftersom de är svåra att konstatera. Då forskningen visar på så stort antal barn som årligen drabbas av posttraumatisk stress- eller orostillstånd, så menar jag att man antingen kan anta följdverkningarna för barnet utifrån deras berättelse utan att uppställa kravet på läkarintyg. Om man å andra sidan vill ha läkarutlåtanden så slipper man i och för sig bevissvårigheter eller risk för missbruk. Av domen 2003-07-04 som meddelades av Västerås tingsrätt kan man ur domskälen inte utläsa något om tingsrättens syn på att sonen bevittnat händelserna och således under en längre period sett och hört våld i hemmet. De verkar snarare som tingsrätten gjort en samlad bedömning av brotten som begåtts mot de båda målsäganden. Det skulle ha varit intressant att få veta om tingsrätten tillämpat bestämmelsen 29:2 8p i BrB och om mammans skadeståndersättning grundats på att pojken vid ett flertal tillfällen bevittnat slag etc. mot sin mamma. Då man läser målet nu verkar det som att tingsrätten snabbt bara konstaterat att mamman fått lida ganska mycket, 130 000 kr i ersättning, och sonen i sin tur fått lida en del för vad pappan gjort även mot honom, då sonen erhöll ersättning med 65 000 kr. Ingenting

30

sägs om den ständiga kränkningen som pojken fått utstå då han flera gånger i veckan sett sin mamma misshandlats, utan att just vid de tillfällena själv ha blivit misshandlad. Frågan är således om detta är medtaget i bedömningen och inräknat i skadeståndet till mamman? I avgöranden från BrOM har det dock visat sig att ersättningen till en misshandlad mamma i praktiken verkligen kan påverkas av ett barns bevittnande av händelsen. Fallen är tyvärr inte heller här kommenterade på så sätt att man kan utläsa i vilken utsträckning skadeståndsbeloppet verkligen har justerats uppåt med tanke på barnets utsatthet. Beträffande lagförslagen är det fint att man försöker lagreglera barns rätt till skadestånd så att barnen som grupp lyfts fram. Om det lagstadgas i SkL:s 5 kapitel om en rätt till ersättning för psykiskt lidande till följd av att en nära anhörig skadats blir det ett klarare rättsläge. Idag står det inte explicit i lagtexten att anhöriga till den som skadats kan få skadestånd. Bestämmelserna 5:1 och 5:2 i SkL skall dock förstås som att ersättning kan betalas ut i just sådana fall om kraven är uppfyllda. Varför domstolarna ändå inte gör det kan ifrågasättas. Om bestämmelsen är till för att tillämpas på det sättet behöver domstolen inte invänta lagstiftning, även om jag själv finner det bättre om man tydligare får fram bestämmelsens budskap. Oavsett så återstår givetvis problematiken med att konstatera en uppkommen psykisk skada eller inte. Kanske kommer man inte att, på samma sätt som då en person har avlidit, kunna anta att alla drabbats av en så chockartad upplevelse som det krävs… Argumentet, att det skulle bli oändliga ersättningskrav, håller inte eftersom det även här är de allra närmast anhöriga som är berättigade till ersättning. Eventuellt kan man begränsa ersättningen till dem som varit på plats vid brottsskeendet och sett hur personen skadats allvarligt alternativt funnit någon i ett skadat tillstånd. Att bli underrättad om att en nära anhörig har skadats allvarligt kanske är att gå för långt? Jag menar att man i SkL:s 5:e kapitel t ex skulle kunna införa följande paragraf: 5:2 a § ”När ett barn ser eller hör ena föräldern misshandlas eller finner denne i ett så skadat tillstånd efter ett brott, att denne svävat mellan liv och död eller befunnit sig i en liknande situation, skall barnet ersättas för;

1. det lidande det innebär att se, höra eller finna en nära anhörig i ett sådant tillstånd samt 2. den chock som gärningsmannen åsamkat barnet efter att barnet tvingats bevittna en

sådan händelse”. Förslaget att införa en rätt till ersättning för barn i Brottsskadelagen skulle innebära en positiv förändring i rätt riktning. Huvudsakligen har man här tittat på barnets trygghets- och tillitsaspekt till anhöriga vilka blir skadade då barnet bevittnar våld. Rekvisiten skall förutom att barnet bevittnat våldet, vara att barnet hört den brottsliga handlingen eller funnit en närstående skadad. En sådan utvidgning är bra då det idag inte anses ha varit tillräckligt att syskon stängt in sig i garderober för att slippa se pappas våldshandlingar mot mamman. Ett barn som ser eller hör våld mot närstående blir, förutom vittne till våldet, själv utsatt för psykisk misshandel. Jag instämmer gällande förslaget om att barnet skall erhålla status som målsägande eftersom barnet är ett brottsoffer. I och med detta får barnet nya rättigheter då det får upprättelse i såväl skadestånds- som straffrättsligt perspektiv. Gällande förslaget om en utvidgad definition av misshandelsbrottet i BrB är uppräkningen av exempel på psykisk misshandel inte helt i sin ordning. Barnmisshandelskommittén menar att man till psykisk misshandel räknar ”att barnet tvingas bevittna (se eller höra) våld i sin närmiljö eller leva i en miljö där våld eller hot om våld är ett ofta förekommande inslag”. Enligt utredningen måste våldet förekomma ofta!!? Hur ofta då kan man fråga sig… Räcker det med någon eller några gånger i månaden? Ett barn som ”endast” bevittnat våld i hemmet

31

vid något enstaka tillfälle lämnar man således därhän, eller? Utredningen ifrågasätter om straffrättsliga åtgärder är en lämplig metod att komma till rätta med problemet. Då frågar jag mig vilken metod som utredningen tycker är bättre? Eftersom de inte kommit med något annat förslag, och om man hårdrar det hela, verkar de hellre vilja blunda för problematiken. Argumentet mot en kriminalisering är att den psykiska misshandeln oftast äger rum i bostaden och att upptäckten är liten. Frågan är om man inte vunnit åtminstone lite om man varje år upptäcker några fler brott än tidigare? Om brottsoffret dessutom vet att det han eller hon har utsatts för är kriminellt, så känner brottsoffret en viss upprättelse, något man tidigare konstaterat vara mycket viktigt i många hänseenden, inte främst med tanke på den utsattes ”väg tillbaka”. Till sist vill jag kommentera problematiken mellan lagstiftaren och HD angående vem som skall dra gränsen och avgöra skadeståndsfrågan. Att bara skjuta över frågan mellan varandra är inte bra. Jag menar att bollen nu ligger hos HD att bilda ny praxis vid tillfälle, och tillfällen har funnits men det är samtidigt förståeligt att de vill invänta lagstiftning. Oavsett vem som tar första steget så är det verkligen tid för en förändring, för barnens skull!

32

Käll- och litteraturförteckning Offentligt tryck Prop. 2000/01:68 Ersättning för ideell skada Prop. 2002/03:53 Stärkt skydd för barn i utsatta situationer SOU 1992:84 Ersättning för kränkning genom brott. Delbetänkande av kommittén om ideell skada. SOU 1995:33 Ersättning för ideell skada vid personskada. Slutbetänkande av kommittén om ideell skada, Göteborg 1995. SOU 1995:60 Kvinnofrid, Del A, Huvudbetänkande av kvinnovåldskommissionen, Kap. 15 ”Barn i misshandelsmiljöer” s. 363-375, Stockholm 1995. SOU 2001:18 Barn och misshandel. En rapport om kroppslig bestraffning och annan misshandel i Sverige vid slutet av 1900-talet, Stockholm 2001. SOU 2001:72 Barnmisshandel – Att förebygga och åtgärda, Socialdepartementet, Slutbetänkande från kommittén mot barnmisshandel, 2001. Ds 2004:56 Barn i brottets skugga Litteratur Andersson Håkan, Trepartsrelationer i skadeståndsrätten, Iustus Förlag, Göteborg 1997. Arnell Ami och Ekbom Inger, ”och han sparkade mamma…” – möte med barn som bevittnat våld i sina familjer, Rädda barnen, Trelleborg 1999. Bengtsson Bertil, Skadestånd utom kontraktsförhållanden, SvJT 2004 häfte 9 s. 829-844 Bengtsson Bertil, Svensk Rättspraxis, Skadestånd utom kontraktsförhållanden, SvJT 1998 häfte 2 s. 89-102. Bengtsson Bertil, Svensk rättspraxis, Skadestånd utom kontraktsförhållanden, SvJT 1993 häfte 9 s. 771-790. Blom Birgitta m fl., Karnov – Svensk lagsamling med kommentar, Band 2, 2004/05. Brottsoffermyndighetens referatsamling, Umeå 2003, Fall 88, 90 och 91, s. 70-73. Brottsoffermyndighetens yttrande över Ds 2004:56 ”Barnen i brottets skugga”; Dnr 2004/10923/KRIM s. 1-8. Fredriksson Max och Malm Ulf, Brottsoffrens rättigheter i brottmålsprocessen 2 uppl., Nordstedts Juridik, Stockholm 1995. Hellner Jan, Ersättning för psykiska besvär, SvJT 1993 häfte 5-6 s. 449-458. Hellner Jan och Johansson Svante, Skadeståndsrätt 6 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm 2002. Janson Staffan och Almqvist Kerstin, Barn som bevittnat våld, Läkartidningen 2002 nr 38 s. 4094-4096 Kleineman Jan, Skadeståndsansvar vid psykiska depressioner – HD ändrar praxis, JT 1992/93 häfte 5 s. 814-826. Larsson Eva, Närhet som gör ont – om våld mot närstående, Brottsofferjourernas riksförbund, Göteborg 2003. Lundgren Eva m.fl., Slagen dam. Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige – en omfångsundersökning, Fritzes offentliga publikationer, Umeå 2001. Metell Barbro m.fl., Barn som ser pappa slå, Förlagshuset Gothia AB, Stockholm 2001.

33

Nordin Eva, När mamma misshandlas, Psykologtidningen 2002 häfte 17 s.12-14, Nyhetsbrev (Barnfrid samt Brottsoffermyndigheten 10 år!) från Brottsoffermyndigheten, årgång 9, Nr 1-2, 2004. s. 1-2. Personliga kontakter via tfn/e-post samt övrigt Nordborg Gudrun, Informationsansvarig Brottsoffermyndigheten i Umeå, telefonnummer: 090-708232, e-mail: gudrun.nordborg@brottsoffermyndigheten.se Nordborg Gudrun, Föreläsningsmaterial, 2004-12-09 Luleå, s. 1-19. Rättsfallsregister NJA 1971 s. 78 NJA 1979 s. 620 NJA 1993 s. 41 I, II NJA 1995 s. 269 NJA 2000 s. 521 NJA 2003 s. 508 NJA 2004 s. 26 RH 2003:74 RH 2003:81 RH 2003:87 Dom 2002-06-11 mål B 1195-03, Hovrätten i övre norrland. Dom 2003-07-04 mål B 1006-03, Västerås tingsrätt. Dom 2003-10-03 mål B 1195-03, Växjö tingsrätt.