UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C, HT 2011 C-uppsats

Arbetslinjen i det politiska samtaletEn diskursanalys av riksdagsdebatten 2008-2011

Författare : Fredrika EngbergE-post: engberg.fredrika@gmail.com

Telefon: 070-392 13 53Handledare: Karin Barron

1

UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C, HT 2011 C-uppsats

Arbetslinjen i det politiska samtalet - En diskursanalys av riksdagsdebatten 2008-2011

Fredrika Engberg

Sammanfattning Begreppet arbetslinjen spelar en central roll i dagens arbetspolitiska debatt. Begreppet sägs generellt sett innebära att arbete är önskvärt och bör skapas och arbetsmarknadspolitiskt att aktiva åtgärder bör prioriteras framför passiva. Varför arbetslinjen eftersträvas är dock inte lika tydligt.

Genom att analysera dagens riksdagsdebatt om arbete ur ett diskursanalytiskt perspektiv ämnar denna uppsats kartlägga diskurser om arbete och arbetslinjen och därmed öka förståelsen för vad man pratar om när man pratar om arbetslinjen. Diskursanalysen kompletteras med teorier om arbete och politik för att sätta resultaten i ett sammanhang som kan ge svar på varför arbetslinjen intar en så pass central roll.

Studien visar att de olika åsikterna om arbete i debatten spelar mycket liten roll i inställningen till arbetslinjens vara; denna inställning är odelat positiv. Partier erbjuder olika förklaringar till varför arbete är önskvärt, där den mest dominerande diskursen definierar arbetet som individens möjlighet. Men precis som denna handlar diskurserna främst om individens förhållande till och behov av arbete. Varför arbetet är önskvärt ur ett samhällsperspektiv debatteras inte och således ges ingen motivering till denna organisering av samhället. Detta pekar på en bakomliggande icke ifrågasatt diskurs om ett samhälle organiserat kring lönearbetet som den enda möjligheten.

Studien bekräftar teorin om att det i dagens samhälle finns en dominerande arbetsideologi. Det faktum att alternativ till det rådande systemet verkar vara svåra att formulera kan finna en förklaring bland annat i teorin om det endimensionella tänkandet och i hur den liberala demokratin uppmuntrar konsensus.

Nyckelord: arbete, arbetslinjen, diskurs, diskursanalys, diskursteori, arbetsideologin, arbetssamhället, politik, den endimensionella människan, Ernesto Laclau, Chantal Mouffe, André Gorz, Roland Paulsen, Herbert Marcuse.

Bilden på framsidan föreställer Sven-Otto Littorins målning Arbetslinjen: Det som skiljer det inrutade, kontrollerade från det fria, från egenmakten från 2010.

2

Innehåll

1 Inledning ...........................................................................................................................................41.1 Syfte och frågeställningar .........................................................................................................41.2 Idéer om arbete .........................................................................................................................51.3 Disposition ................................................................................................................................5

2 Tidigare forskning ............................................................................................................................6

3 Diskursanalys som teori och metod ..................................................................................................83.1 Laclau och Mouffes diskursteori ..............................................................................................93.2 Diskursteori i praktiken ...........................................................................................................11

4 Teorier om arbete och politik ..........................................................................................................124.1 Arbetsideologin .......................................................................................................................124.2 Politik i det moderna samhället .............................................................................................14

5 Empiriskt material ..........................................................................................................................15

6 Resultat ...........................................................................................................................................176.1 Diskurser om arbete ................................................................................................................186.2 Objektiva aspekter ..................................................................................................................296.3 Arbetslinjen .............................................................................................................................33

7 Diskussion ......................................................................................................................................34

Litteratur ............................................................................................................................................39

Det empiriska materialet ....................................................................................................................40

3

1 Inledning Före detta arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin målade hösten 2010 en tavla som han döpte till Arbetslinjen: Det som skiljer det inrutade, kontrollerade från det fria, från egenmakten (se uppsatsens framsida). Tavlan skulle auktioneras ut av Välgörenhetsauktionen Art Against Aids som arrangerades till förmån för riksorganisationen HIV-Sverige. Kända svenskar hade ombetts måla varsin tavla på temat ”Livslust”.1 ”Satiren är död” skrev någon på en blogg.2

Arbetslinjen sägs ha uppstått som begrepp 1928 (Junestav 2004:20) och har sedan dess varit mer eller mindre närvarande i den svenska politiken. Begreppet definieras ofta som en arbetsmarknads- och socialpolitisk princip om att aktiva åtgärder bör prioriteras framför passiva3 men principen ligger även till grund för mycket stimulanspolitik och med det föreställningen om att arbete är önskvärt och bör skapas (Paulsen 2010:53f). I och med regeringsskiftet 2006, då Moderaterna gick till val som ”det nya arbetarpartiet”, fick begreppet på nytt en uppsving som sedan dess har hållit i sig. Samstämmigheten i den politiska debatten tycks aldrig ha varit större om att jobb behöver ”skapas” och detta, som Roland Paulsen påpekar, helt oberoende av hur den övriga samhällsekonomin mår. Vi jobbar nämligen inte längre för att skapa tillväxt – istället ska vi genom tillväxt skapa arbete (Paulsen 2010:9).

En gång i historien ansågs arbetet vara människans ständiga förbannelse. Idag hyllas arbetet istället från både höger och vänster. Värderingen av arbetet har gjort en helomvändning och principen arbetslinjen ifrågasätts inte inom politiken. Littorins målning är komiskt talande för den konsensus som råder kring arbetets nytta.

1.1 Syfte och frågeställningar

Mycket av den tidigare forskningen om arbetslinjen är historisk forskning som har fokuserat på begreppets olika innebörder och bakomliggande idéer genom 1900-talet. Även om man intresserat sig för den konsensus som råder kring arbetslinjen har man ofta studerat arbetslinjen ur ett arbetsmarknads- och socialpolitiskt snarare än arbetskritiskt perspektiv. Den senaste empiriska utredningen av begreppet sträcker sig fram till 2001, dvs tio år sedan. Sedan dess har vi i Sverige haft regeringsskifte och mycket kan tänkas ha hänt i de politiska diskurserna. Det finns således av flera skäl behov av att arbetskritiskt studera den nutida debatten om arbetslinjen.

Syftet med denna uppsats är att öka förståelsen för den nutida innebörden av begreppet arbetslinjen i den politiska debatten. Av avgränsningsskäl har jag valt att endast undersöka riksdagsdebatten. Uppsatsen avser att besvara frågorna: 1) Vilka diskurser om arbete finns i dagens riksdagsdebatt? 2) Vad är alla överens om och om vad råder det skilda meningar? 3) Hur kan man utifrån detta förstå innebörden av begreppet arbetslinjen? och 4) Varför pratar man om arbetslinjen på detta sätt? För att uppnå detta kommer den arbetspolitiska riksdagsdebatten att studeras ur ett diskursanalytiskt perspektiv, för att på detta sätt undersöka vilka idéer om arbete och arbetslinjen som förekommer i debatten. Resultaten kommer sedan att kopplas till teorier om det som har kallats arbetsideologin och till teorier om det karaktäristiska för politik i det moderna samhället, för att på så sätt placera resultaten i ett sammanhang som kan ge förklaringar till varför arbetslinjen intar en så central plats i politiken.

Då uppsatsen har ett diskursanalytiskt perspektiv bygger den på socialkonstruktionistisk vetenskapssyn. Detta innebär bland annat att vår kunskap om världen anses skapad och

1 http://www.ps.nu/auktion/objekt/?oid=11123 2 http://fredrikedin.wordpress.com/2010/11/24/sven-otto-gor-en-tavla/ 3 Se t.ex. NE, http://www.ne.se/arbetslinjen

4

upprätthållen i social interaktion. Inom diskursanalysen har forskaren inte någon privilegierad ställning utanför diskurserna, utan ingår själv i den eviga kampen om att definiera världen. Jag går närmare in på detta i kapitel 3, Diskursanalys som teori och metod.

1.2 Idéer om arbete

För den läsare som inte är insatt i arbetets idéhistoria kommer jag här att göra en mycket snabb genomgång av historiens viktigaste idéer om arbete. Många av dessa idéer har stor betydelse för hur vi ser på arbete idag. Genom hela historien har arbetet varit människans ständiga förbannelse och det är först under de senaste 400 åren som synen på arbete gjort en helomvändning, via kall, plikt, skyldighet och rättighet till dagens mångbottnade och motsägelsefulla ideologi. Vad som har betraktats som arbete har även det genomgått stora förändringar; från att enbart ha innefattat de aktiviteter som är nödvändiga för artens överlevnad till dagens lönearbete – dvs i princip vad som helst som någon annan är beredd att betala för (Paulsen 2010:21ff).

Antikens filosofer ansåg sig långt ifrån att arbeta. Arbetet var en distraktion, en förnedring, ett mänsklighetens ok – med andra ord en motpol till alla de aktiviteter som hade ett egenvärde. Frihet var att inte behöva arbeta. Med judendomen kom idén om arbetet som mänsklighetens försoningsarbete. Trots att arbetet fortfarande var en slags förbannelse var det således inte längre någonting att skämmas för. Gamla testamentet erbjuder den första idén om ”det goda arbetet” (Paulsen 2010:22-27).

Protestantismen medförde föreställningen om arbetet som ett kall. Gud hade tillskrivit var och en ett arbete och detta hade människan att foga sig i. Arbetsbegreppet visar här också upp tendenser till urvattning; tidigare gränser mellan arbete och andra livsaktiviteter blir mer diffus. Protestantismen medförde synen på rikedom som ett tecken på hårt arbete och fattigdom som ett utslag av lättja. Arbete och fritid har bytt plats på den västerländska värdeskalan och arbetsideologin, arbetet som självändamål, kan här sägas vara född (Paulsen 2010:29-34).

Idén om arbetet som plikt uppkom med sekulariseringen under industrialismen. De bönder som kom till städerna för att arbeta hade inte hängt med i protestantismens kallelsetanke och arbetade inte så flitigt som fabriksägarna ville. 1800-talets filosofer hade delade meningar om arbetets natur. De flesta var överens om arbetets nytta i samhället men det var egentligen bara John Stuart Mill som förde in en moralisk aspekt och pläderade på sekulär grund om stoltheten i att arbeta och vikten av att ”göra rätt för sig”. Dessa teoretiska idéer hade dock liten betydelse för arbetarna, vars arbete i praktiken allt mer antog formen av tvång (Paulsen 2010:34ff).

Den på många sätt märkliga idén om arbete som en rättighet har sina rötter i 1800-talets arbetarrörelse och kan egentligen sägas bygga på ett tankefel – det man ville ha var rätten till välstånd. Ekonomisk kris hade medfört utbredd arbetslöshet bland de franska arbetarna och många led av undernäring. Men arbetarrörelsens krav på arbete innebar ett accepterande av arbetssamhällets grundläggande ideologi och kan därför sägas vara dess stora nederlag. Istället för att kräva sina rättigheter som medborgare accepterade man idén om arbetet som vägen till inkomst (Paulsen 2010:46ff).

1.3 Disposition

I kapitel 2 presenteras ett urval av tidigare forskning om arbetslinjen och närliggande områden. I kapitel 3 presenteras diskursanalys, som i denna studie både används som analysmetod och som del av det teoretiska ramverket. Kapitlet börjar med en allmän presentation av diskursanalys. Sedan presenteras Ernesto Laclau och Chantal Mouffes diskursteori, som är det angreppssätt som valts till

5

studien. Kapitlet avslutas med en kort beskrivning av hur diskursteorin kommer att användas i praktiken. I kapitel 4 presenteras ett par teorier om arbete och politik i det moderna samhället som komplement till diskursteorin. Dessa teorier är André Gorz och Roland Paulsens teorier om det som kan kallas arbetsideologin, Herbert Marcuses teori om det endimensionella tänkandet och Chantal Mouffes teori om hur den liberala demokratin karaktäriseras av konsensus. I kapitel 5 presenteras hur det empiriska materialet valts ut och samlats in. I kapitel 6 presenteras studiens resultat. Här har diskursteorin använts för att analysera det empiriska materialet. I det avslutande kapitlet förs en avslutande diskussion. Studiens resultat sammanfattas och kopplas sedan till de övriga teorierna. Diskussionen avslutas med ett par slutsatser och implikationer för fortsatt forskning.

2 Tidigare forskning Mycket av den tidigare forskningen om arbetslinjen är gjort ur ett historiskt perspektiv. Antingen har en förändring eller utveckling genom historien studerats eller så har man gjort ett nedslag vid en specifik historisk tidpunkt. Denna forskning har dessutom ofta studerat arbetslinjen som ett arbetsmarknads- och socialpolitiskt fenomen. Man har intresserat sig för hur arbetslinjen motiverats genom historien och genom det hur man t.ex. sett på arbetslöshet. Detta perspektiv på arbetslinjen ligger en bit från mitt mer arbetskritiska perspektiv men jag presenterar ett urval av denna forskning då detta område ändå är det som ligger närmast. Det finns däremot ett par studier inom närliggande politiska områden med ett mer kritiskt perspektiv. Jag presenterar därför även en avhandling som behandlar frågan om varför medborgarlön i Sverige har haft så svårt att komma upp på den politiska beslutsagendan.

En annan mycket intressant forskningsgren finns som studerar hur arbetets natur i praktiken har förändrats i det moderna samhället, t.ex. mot det ”immateriella”, ”gränslösa” eller ”tomma” arbetet. Mycket forskning finns också om hur arbetslinjen och arbetspolitiken i praktiken påverkat olika samhällsgrupper. Denna forskning hamnar dock utanför studiens syfte.

Flera SOU finns om arbete och arbetslinjen men dessa intar ofta inte ett kritiskt perspektiv. De skulle därför snarare passa som material för analys, något som jag dock inte valt att titta på i den här studien.

Ekonomihistorikern Malin Junestav gör i sin avhandling Arbetslinjer i svensk socialpolitisk debatt och lagstiftning 1930-2001 (2004) en genomgång av begreppet arbetslinjens olika betydelser genom 1900-talet och hur dessa har påverkat socialpolitiken (Junestav 2004:13). Junestav betraktar arbetslinjen som en ”politisk idé”, som kan sägas vara det som befinner sig mellan ideologi och politiska sakfrågor. Sådana idéer hör inte ihop med någon ”total världssyn” utan är snarare relevanta för specifika politiska problem (Junestav 2004:16f).

Junestav tar fram tre perspektiv på arbetslinjen som varit mer eller mindre dominerande under olika perioder av 1900-talet, nämligen kontroll- och disciplineringsperspektivet, självhjälps- och uppfostringsperspektivet och rättighetsperspektivet. I kontroll- och disciplineringsperspektivet betonas individens ansvar för sin egen och eventuellt sin familjs försörjning och individens skyldigheter gentemot samhället. Arbete har kopplats ihop med värdighet och arbetslösa men arbetsföra, vuxna och friska människor har setts som minst värdiga. Hjälp från samhället handlade om att ”upprätthålla en viss norm och utforma hjälpsystem så att denna inte undergrävdes”. Syftet med de nödhjälpsarbeten som erbjöds var inte förebyggande utan handlade om att ”lindra de arbetslösas nöd” samtidigt som det kontrollerade deras arbetsvilja och därmed ”moraliska hälsa”. Bestraffningen som lösning på olika sociala problem är centralt inom detta perspektiv. En

6

grundläggande tanke har även varit att för att individen ska få hjälp från samhället krävs någon form av motprestation. En modern variant av detta perspektiv återfinns i det som i nutida forskning brukar benämnas ”workfare”, vilket syftar till den politik som uppstod i USA på 1980-talet och som gick ut på att de människor som levde på ”welfare” skulle aktiveras; alla typer av bidrag skulle kräva någon form av motprestation. ”Aktiv” sysselsättning ses som bättre än ”passiv” utbetalning och detta motiveras med individens moraliska plikter gentemot samhället (Junestav 2004:21f).

I självhjälps- och uppfostringsperspektivet betonas även samhällets skyldigheter gentemot individen. Det ses som samhällets plikt att uppfostra individer till goda medborgare och samhället bör därför hjälpa den fattige att bli självförsörjande. Fattigvård skulle utveckla individens förmåga och vilja till självförsörjning och arbete skulle alltid framställas som det bästa alternativet. Principen om hjälp till självhjälp var något som framhölls i ”den sociala frågan” under slutet av 1800-talet och i de liberala socialpolitiska reformerna kring sekelskiftet 1900 (Junestav 2004:23f).

Rättighetsperspektivet betonar arbetet som en social rättighet och har framhållits av arbetarrörelsen och socialliberaler under 1900-talet. ”Rätten till arbete” har i praktiken handlat om rätten till självförsörjning och att få styra över sitt eget liv. Statens enda uppgift inom detta perspektiv är att bistå alla som kan och vill arbeta med arbete (Junestav 2004:25).

Junestav menar att den moderna svenska socialpolitiken har haft inslag av alla dessa tre idétraditioner. De olika perspektiven har haft olika ställning under olika perioder men har varit ständigt närvarande, både inom politiken och i samhället i stort (Junestav 2004:26). Även om Junestavs avhandling inte huvudsakligen är en diskursanalys kan dessa tre perspektiv med fördel ses som olika diskurser om arbete och de är därför mycket användbara för min studie.

Junestav bygger delvis sina tre perspektiv på sociologen Rafael Lindqvists tre perspektiv på lönearbete och välfärdspolitik. Dessa är välfärdspolitik som sociala rättigheter, disciplinerings- och kontrollperspektivet och avskiljandeperspektivet. I det första perspektivet betonas arbetslinjen som en del av den välfärdspolitik som ska garantera individens sociala rättigheter, där delaktighet i samhället genom lönearbete ses som en sådan rättighet. I det andra perspektivet ses arbetslinjen istället som ett uttryck för statens kontrollmekanismer som ska begränsa individens handlingsfrihet (Junestav 2004:20). Avskiljandeperspektivet speglar de ”avskiljanderegler” som utvecklats inom socialpolitiken och som har till funktion att avgöra i vilka situationer individer måste arbeta och försörja sig själva och i vilka situationer bidrag är legitimt. Dessa regler kan sägas skilja mellan ”värdiga” och ”ovärdiga” fattiga (Lindqvist och Marklund 1995:31).

Sociologen Owe Grape gör i sin avhandling Mellan morot och piska. En fallstudie av 1992 års rehabiliteringsreform (2001) en studie av den svenska rehabiliteringsreformen 1992, vilken spelade en stor roll i stärkandet av arbetslinjen. Grape ser i arbetslinjen en dualism då denna både karaktäriseras av en ”biståndsprincip” och en ”disciplineringsprincip”. Å ena sidan kan arbetslinjen ses som en del av välfärdspolitiken, som syftar till att ge individen ökade livschanser och bättre livsvillkor. Å andra sidan är arbetslinjen ett uttryck för statliga kontrollmekanismer i form av tvång, övervakning och kontroll (Grape 2001:48f).

I sin avhandling Arbete till varje pris. Arbetslinjen i 1920-talets arbetslöshetspolitik (2004) undersöker historikern Lena Eriksson varför den kostsamma och administrativt krävande arbetslinjen kom att få en så stark ställning i den tidiga svenska arbetsmarknadspolitiken. Då det svenska samhället på 1920-talet för första gången ställdes inför massarbetslöshet skapades nödhjälpsarbeten, som kostade samhället tre gånger mer än om kontant understöd istället hade utbetalats. Dessutom förespråkade den rådande neoklassiska ekonomiska skolan sparsamhet med de offentliga finanserna. Eriksson konstaterar därför att arbetslinjens uppkomst inte kan tillskrivas ekonomiska orsaker. Istället var det arbetslöshetspolitikens ”karaktär av socialpolitisk

7

avgränsningsinstitution” som förutom att hjälpa fattiga och skapa normer för önskat handlande även hade i uppgift att skilja ”de orättmätigt hjälpsökande från de rättmätigt”. Eriksson jämför detta med situationen i Storbritannien, där det räckte för den hjälpsökande att visa upp intyg på att man hade sökt arbete. I Sverige fanns en större misstänksamhet och man krävde därför att den arbetslöse visade sin arbetsvilja genom fysiskt arbete (Eriksson 2004:261ff).

Statsvetaren Per Janson gör i sin avhandling Den huvudlösa idén. Medborgarlön, välfärdspolitik och en blockerad debatt (2003) en studie av varför frågan om medborgarlön i Sverige, till skillnad mot i flera andra länder, haft så svårt att komma upp på den politiska beslutsagendan. Han konstaterar att den svenska social- och arbetsmarknadspolitiken karaktäriseras av en mycket stark koppling till lönearbetet och att detta är en trend som förstärkts under senare år. Medborgarlön, där bidraget helt frikopplas från arbetet, framstår därför som en mycket radikal idé. Detta visar att förslag som bryter mot en etablerad policykärna blir exkluderade från den offentliga debatten (Janson 2003:160).

Som vi nu har sett finns det mycket tidigare forskning om synen på arbete och arbetslinjens betydelser. Samtidigt är den mesta av denna forskning historisk och närmare studier av idéer om arbete och arbetslinjens innebörd i dagens debatt saknas. Den tidigare forskningen har dessutom varken något tydligt diskursanalytiskt eller arbetskritiskt perspektiv. Denna studie ämnar därför analysera dagens politiska debatt för att öka förståelsen för den nutida innebörden av begreppet arbetslinjen. Det diskursanalytiska perspektivet kan ge nya insikter i synen på arbete och arbetslinjens innebörd. Det arbetskritiska perspektivet kommer in genom att resultaten kopplas till teori om arbete och politik för att sätta dessa i ett sammanhang som kan förklara varför begreppet intar en så central plats.

3 Diskursanalys som teori och metod Analys av materialet kommer att göras genom diskursanalys och jag kommer därför i detta kapitel att presentera diskursanalysen och hur den kommer att användas. Det råder ingen exakt enighet om vad diskursanalys är; den kan exempelvis både ses som en metod, som en metod och en teori eller enbart som ett perspektiv. Jag kommer inte att ge mig in i denna debatt, utan endast konstatera att jag i denna uppsats valt att se diskursanalysen både som metod och som del av teoriramverket, då jag menar att detta passar uppsatsens syfte.

Analytiskt fokus varierar kraftigt mellan olika typer av diskursanalys, från rent lingvistiska analyser av syntax, meningsbyggnad och ordval till samhällsvetenskapliga analyser av abstrakta diskurser som cirkulerar i samhället. Denna uppsats är samhällsvetenskaplig och därför är den typ av diskursanalys som används, Ernesto Laclau och Chantal Mouffes diskursteori, av samhällsvetenskaplig karaktär. Jag kommer att börja med att presentera några generella drag hos diskursanalys innan jag går över till att behandla Laclau och Mouffes diskursteori. Jag avslutar kapitlet med att redogöra för hur jag i praktiken kommer att använda diskursteorin i min studie. För genomgången av diskursanalys använder jag mig av Marianne Winther Jørgensen och Louise Phillips bok Diskursanalys som teori och metod (2000) som betraktar diskursanalys som just detta.

Eftersom diskursanalys inte är en enda ansats finns det inte heller någon enhetlig definition av begreppet diskurs. Winther Jørgensen och Phillips gör dock ett försök till generell definition och menar då att en diskurs är ”ett bestämt sätt att tala om och förstå världen (eller ett utsnitt av världen)” (Winther Jørgensen och Phillips 2000:7). Jag återkommer till definitioner och begreppets innebörd nedan då jag går närmare in på diskursteorin.

8

Winther Jørgensen och Phillips menar att diskursanalys måste ses som en ”teoretisk och metodisk helhet”, som förutom ”teoretiska modeller, metodologiska riktlinjer och specifika tekniker för språkanalys” även innehåller ”ontologiska och epistemologiska premisser angående språkets roll i den sociala konstruktionen av världen”. För att kunna använda diskursanalys som metod måste man därför acceptera dessa grundläggande filosofiska premisser. Diskursanalys bygger på strukturalistisk och poststrukturalistisk språkfilosofi, som menar att vårt tillträde till verkligheten går via språket. Med hjälp av språket skapar vi representationer av verkligheten, vilka samtidigt bidrar till att skapa den. Den fysiska världen finns men får alltså bara betydelse genom diskurs (Winther Jørgensen och Phillips 2000:10-15). Jag går närmare in på strukturalism och poststrukturalism i presentationen av Laclau och Mouffes diskursteori.

De flesta diskursanalytiska perspektiv vilar på socialkonstruktionistisk grund.4 Socialkostruktionismen är inte ett enhetligt fält men ett par generella premisser finns som binder ihop de många och skiftande angreppssätten. Först och främst innebär socialkonstruktionismen en kritisk inställning till kunskap. Våra sätt att uppfatta världen skapas och upprätthålls i sociala processer och kunskap produceras i social interaktion. Denna syn på och kunskap om världen är historiskt och kulturellt specifik och alltså ”kontingent – möjlig men inte nödvändig”. Diskursivt handlande bidrar till att konstruera den sociala världen och med det kunskap, identiteter och sociala relationer. Den sociala världen ses alltså inte som bestämd av yttre förhållanden och människan anses inte ha någon inre essens. I social interaktion bygger man upp gemensamma sanningar och kämpar om vad som är sant och falskt. I en viss världsbild blir därför vissa former av handling naturliga medan andra blir otänkbara (Winther Jørgensen och Phillips 2000:11f).

Forskarens roll vid diskursanalys är inte att komma bakom diskurserna – att avslöja vad människor verkligen menar eller hur verkligheten verkligen är. Utgångspunkten är att man aldrig kan nå verkligheten bakom diskurserna och därför är det istället diskurserna i sig som är föremål för analys. Man är intresserad av hur vissa utsagor blir accepterade som naturliga och sanna och andra inte och av vad olika diskursiva framställningar av världen får för sociala konsekvenser (Winther Jørgensen och Phillips 2000:28). Detta medför även att det inte finns något klart svar på vad som är en diskurs. Winther Jørgensen och Phillips föreslår därför att man betraktar diskurs som ett analytiskt begrepp, som man som forskare använder sig av för att skapa en ram för sin undersökning. Diskurser ses då som något man som forskare själv skapar. Detta innebär dock inte att man kan betrakta vad som helst som en diskurs. Rimligheten i hur man valt att konstruera materialet måste motiveras (Winther Jørgensen och Phillips 2000:136f).

På grund av den socialkonstruktionistiska premissen har forskaren inom diskursanalys alltså inte någon privilegierad ställning utanför diskurserna. Winther Jørgensen och Phillips menar att forskningen därför måste ses som en politisk intervention; ”en kontingent artikulation av element som reproducerar eller ifrågasätter de gällande diskurserna i det eviga spelet om att definiera världen” (Winther Jørgensen och Phillips 2000:56f).

3.1 Laclau och Mouffes diskursteori

Ernesto Laclau och Chantal Mouffes diskursteori tillhör de mest rena socialkonstruktionistiska diskursperspektiven. Enligt Laclau och Mouffe är allt diskurs. Alla praktiker ses som diskursiva och diskurser ses alltså som fullständigt konstituerande för det sociala. Analytiskt fokus är abstrakta ”avpersonifierade” diskurser och man är intresserad av hur dessa diskurser begränsar våra

4 Winther Jørgensen och Phillips använder begreppet socialkonstruktionism istället för socialkonstruktivism för att begreppet inte ska förväxlas med Piagets konstruktivistiska teori (Winther Jørgensen och Phillips 2000:11). Då jag använder mig av deras genomgång av diskursanalys följer jag deras exempel.

9

handlingsmöjligheter. En viktig tankegång i diskursteorin är att betydelse aldrig slutgiltigt kan fixeras. Sociala fenomen är aldrig färdiga eller totala, utan det pågår ständigt strid om definitioner av samhälle och identiteter. Diskursanalytikerns roll är därför att studera strävan att etablera entydighet i det sociala (Winther Jørgensen och Phillips 2000:25-31).

Laclau och Mouffe uppfattar det sociala som en väv av betydelsebildning. De för i sin teori samman och modererar de två stora traditionerna marxism och strukturalism/poststrukturalism. Marxismen bidrar med idéer om det sociala medan strukturalismen och poststrukturalismen erbjuder en förståelse av hur betydelse bildas (Winther Jørgensen och Phillips 2000:32). Ferdinand de Saussure skiljer i sin strukturalistiska lingvistik strikt mellan langue, som är språkets fasta och oföränderliga struktur, och parole, som är människors konkreta språkbruk. Poststrukturalismen har fört dessa tankar vidare men med kraftiga modifikationer; man har övergett uppfattningen om att den bakomliggande strukturen är total och oföränderlig. Struktur finns, men alltid i en tillfällig och inte nödvändigtvis motsägelsefri form och det är i den konkreta språkanvändningen som strukturer skapas, reproduceras och förändras (Winther Jørgensen och Phillips 2000:15ff). Laclau och Mouffe instämmer i denna kritik av den strukturalistiska lingvistiken men kan sägas betrakta betydelsebildning som social process som ett försök att ”fixera betydelser som om det fanns en saussuresk struktur” (Winther Jørgensen och Phillips 2000:32).

Även om Laclau och Mouffe instämmer i att samhället är indelat i klasser och andra grupper, avvisar de helt marxismens tanke om att kollektiva identiteter är determinerade av ekonomiska eller materiella faktorer. De menar istället att samhällets grupper alltid skapas diskursivt (Winther Jørgensen och Phillips 2000:40). Laclau och Mouffe använder sig i sin subjektuppfattning i stort sett av Louis Althussers begrepp interpellation. Enligt Althusser interpelleras eller ”försätts” individen i bestämda positioner av diskurserna. Althusser menar att denna interpellation är ideologisk i det att den döljer de sanna identiteterna men enligt Laclau och Mouffe finns inga sådana sanna identiteter. Individen interpelleras av diskurserna och subjekt är därför lika med subjektpositioner i en diskursiv struktur (Winther Jørgensen och Phillips 2000:48). Kollektiv identitet uppfattas inom diskursteorin enligt samma principer som individuell identitet. Kollektiva identiteter skapas genom gruppbildning, vilket ses som en reducering av möjligheter; människor konstitueras som grupper genom att vissa identiteter görs relevanta medan andra ignoreras. Gruppbildning döljer således skillnader som kan finnas inom gruppen och därmed alla andra sätt på vilka man också kunde ha bildat grupper. Ett viktigt inslag i gruppbildningsprocesser är representation. Eftersom grupper inte är givna på förhand krävs det att någon talar om dem för att de ska existera. Gruppen och representanten konstitueras precis samtidigt; först i det ögonblick någon talar om gruppen konstitueras den. När en grupp representeras följer en hel samhällsbild med och gruppbildning ingår därför i kampen om hur hela samhället ska ges innehåll (Winther Jørgensen och Phillips 2000:51ff).

Laclau och Mouffe skiljer mellan det politiska och det objektiva; varje diskurs är antingen politisk eller objektiv. De politiska diskurserna är de diskurser som det råder strid om medan de objektiva diskurserna är de diskurser som är så fast etablerade att man glömmer bort deras kontingens. Politik ska i diskursteorin inte förstås snävt som partipolitik, utan det politiska syftar på hur vi hela tiden kämpar om att konstituera det sociala. Objektiviteten är ett historiskt resultat av politiska strider och är därför en avlagrad diskurs. Gränsen mellan det självklara och det som är föremål för strid är således flytande och kan när som helst problematiseras på nytt (Winther Jørgensen och Phillips 2000:43f). I uppsatsen kommer jag då och då att prata om objektiva diskurser och då är det Laclau och Mouffes definition av objektivitet som avses. Mellan det politiska och det objektiva placerar Laclau och Mouffe begreppet hegemoni. Precis som att det

10

objektiva åter kan bli politisk, kan konflikter försvinna och avlösas av samförstånd. Detta sker genom hegemoniska interventioner, då alternativa världsuppfattningar undertrycks och bara en världsuppfattning framstår som den naturliga (Winther Jørgensen och Phillips 2000:44). I diskursteorin genomsyras det sociala alltså av kamp och konflikt och diskursteorins begrepp för konflikt är antagonism. Antagonism uppstår där diskurser stöter ihop och upplöses genom hegemoniska interventioner. Winther Jørgensen och Phillips sammanfattar detta som att de hegemoniska interventionerna är ”en process i en antagonistisk terräng, och 'diskursen' resultatet: den nya fixeringen av betydelse” (Winther Jørgensen och Phillips 2000:54f).

Diskurs uppfattas av Laclau och Mouffe som en fixering av betydelse inom en domän. Alla tecken i en diskurs är moment och deras betydelse fixeras genom att de skiljer sig från varandra. Diskursen etableras genom att betydelse utkristalliseras runt några nodalpunkter. Dessa är privilegierade tecken kring vilka de andra tecknen ordnas och får sin betydelse. En diskurs etableras som en totalitet genom att utesluta alla andra möjliga betydelser. Alla de möjligheter som diskursen utesluter kallas det diskursiva fältet. Diskursen konstitueras av detta yttre fält men just därför riskerar det också alltid att undergrävas av det yttre; dess entydighet kan rubbas av alternativa definitioner av tecknen. Tecken som inte slutgiltigt har fått sin betydelse, de tecken som är mångtydiga, är element. Diskurs försöker alltså göra element till moment genom att reducera dess mångtydighet till entydighet. Diskursen är en tillslutning; ett tillfälligt stopp i tecknens betydelseglidning. Denna tillslutning är aldrig fullständig; övergången från element till moment är aldrig helt avslutad (Winther Jørgensen och Phillips 2000:33f). Varje praktik som skapar en relation mellan element kallar Laclau och Mouffe för artikulation. Artikulationer ifrågasätter eller reproducerar de gällande diskurserna genom att fixera betydelse. På grund av den potentiella mångtydigheten i muntliga och skriftliga uttryck är varje sådant i viss mån en artikulation som formar betydelser på oförutsägbara sätt (Winther Jørgensen och Phillips 2000:35f). Tecken som genom artikulation sätts i relation till varandra bildar ekvivalenskedjor. Tecken är i sig tomma och får innehåll först då de sätts i förbindelse med varandra (Winther Jørgensen och Phillips 2000:57f). De element som i särskilt hög grad är öppna för tillskrivning av olika betydelser kallas i diskursteorin flytande signifikanter. Nodalpunkterna är flytande signifikanter men medan begreppet nodalpunkt syftar på kristalliseringspunkter i de enskilda diskurserna syftar flytande signifikant på den kamp om tecknens betydelse som pågår mellan olika diskurser (Winther Jørgensen och Phillips 2000:35f).

3.2 Diskursteori i praktiken

Laclau och Mouffes diskursteori är just främst en teori och den erbjuder inte så många eller tydliga verktyg för konkreta analyser. Till viss del är diskursteorin, precis som andra teorier, ett par ”glasögon” som jag använder för att titta på materialet med. Med det menar jag att då diskursteorin inte är någon strikt metod kommer analysen inte heller att följa en strikt mall. Dock använder jag mig i den konkreta analysen av en del av diskursteorins begrepp och jag ska därför kort beskriva hur.

Jag kommer att börja med att identifiera diskurser om arbete och till det använder jag begreppen artikulation, element, moment, ekvivalenskedja, nodalpunkt, flytande signifikant och gruppbildning. Jag tittar på hur element sätts i relation till varandra i ekvivalenskedjor och hur detta skapar specifika betydelser. Jag kommer även att titta på hur centrala begrepp kan klassas som nodalpunkter eller flytande signifikanter. Även gruppbildning studeras för att ge ytterligare förståelse för betydelser inom diskurserna. Jag går sedan över till att analysera det som till synes

11

verkar objektiv och jag använder då främst just begreppet objektivitet.

4 Teorier om arbete och politik I mitt försök att förstå riksdagsdebatten om arbetslinjen är jag, förutom av den rent diskursiva aspekten, intresserad av vad som utmärker politiken i det moderna samhället och av det som kan kallas arbetsideologin. Som komplement till diskursteorin använder jag mig därför av ett par teorier som behandlar detta. För att förstå hur debatten är färgad av synen på arbetet tar jag André Gorz teorier om arbetets död och av Roland Paulsens idéer om arbetssamhället till hjälp. För att förstå hur det karaktäristiska för politiken i det moderna samhället spelar in använder jag mig av Herbert Marcuses teori om den endimensionella människan och Chantal Mouffes idéer om det politiska.

Winther Jørgensen och Phillips menar att då diskursteorin kompletteras med andra teorier kan ett visst ”översättningsarbete” krävas. Diskursteorin är rent socialkonstruktionistisk och andra teorier kan därför strida mot dess filosofiska premisser (Winther Jørgensen och Phillips 2000:141). De teorier som jag kommer att använda är dock alla av socialkonstruktionistisk karaktär och har dessutom även drag av diskursperspektiv. Därför behövs ingen översättning.

4.1 Arbetsideologin

André Gorz beskriver fängslande i sin bok Arbete mellan misär och utopi (1999 [1997]) hur vi är på väg ut ur lönarbetssamhället, det samhälle där arbetet gick att urskilja från den person som ”levererade det”, där arbetet var ett för arbetaren nödvändigt ont och där ideologin löd ”bry er inte allt för mycket om vad ni gör, det viktiga är att lönen kommer in i slutet av varje månad” (Gorz 1999:78). Fordismen övergick nämligen under 1970- och 80-talen i postfordismen och med det kom idén om ”företagsidentiteten” och ”arbetsgemenskapen” som ett sätt att säkra arbetarnas lojalitet gentemot företaget (Gorz 1999:41-53). Detta ledde till en sammanblandning av behovet av en tryggad inkomst och behovet av självförverkligande:

Det tvingande behovet av en tillräcklig och stabil inkomst är en sak; behovet att handla, att verka, att mäta sig med andra, att vinna deras uppskattning är en helt annan sak, som inte får blandas samman med och inte sammanfaller med den första. Kapitalismen förknippar systematiskt de två med varandra (Gorz, 1999:99).

Denna sammanblandning har lett till en arbetsideologi, som får oss att tro att arbetet till naturen är något nödvändigt för individen. Skulden till detta lägger Gorz på kapitalet. För att säkra individens lojalitet har kapitalet gjort arbetet till något inte bara ekonomiskt utan också socialt livsviktigt för individen. Kapitalet säger sig sedan göra allt det kan för att försöka ”skapa” detta arbete till dem som är utan. Detta är dock en ”bluff” då det aldrig mer kommer att finnas heltidsjobb till alla. Ständiga effektiviseringar medför nämligen att produktionen kräver allt mindre och mindre arbete. Kapitalet är alltså egentligen inte alls i behov av detta arbete, annat än till att behålla kontrollen individerna:

Det ideologiska budskapet har förändrats till /---/ 'Vad betyder lönens storlek – det viktigaste är ju att man har ett jobb.' /---/ Sådan är, om så inte den allmänna känslan, så åtminstone budskapet i den sociala diskursen. Denna upphöjer arbetet till någonting avgörande och centralt, framställer det som något 'gott', som en sällsynt vara, /---/ en 'nyttighet' för vars 'skapande' – hädanefter är det inte längre arbetet som skapar rikedom, det är (de andras)

12

rikedom som 'skapar arbete' – 'jobbskaparna' dvs företagarna, arbetsgivarna, investerarna, industrierna förtjänar uppmuntran och erkännande från nationen: subventioner, incitament och skattelättnader. /---/ En enorm bluff alltså: det finns inte och det kommer aldrig mer att finnas 'tillräckligt med arbete' (betalt, stabilt, på heltid) för alla, men samhället – i själva verket: kapitalet – /---/ lovar att det kommer att anstränga sig till det yttersta för att hitta arbete åt er, skapa arbete åt er, ett arbete som det självt skulle klara sig utmärkt väl utan, men som ni har ett absolut behov av. /---/ Aldrig har ideologin om arbetets värde affischerats, proklamerats och tuggats om så som nu och aldrig har kapitalets kontroll över arbetets villkor och pris varit så odiskutabelt (Gorz 1999:78f).

Idén om det stabila heltidsarbetet lever kvar i samhället som ett normaltillstånd trots att det i praktiken inte längre intar denna centrala position och hela tiden försvinner allt mer.

[Den] motståndslösa makt som kapitalet har skaffat sig över arbetet, samhället och allas liv beror just på detta: att 'arbetet' /---/ i allas liv och medvetande ännu intar sin centralposition, samtidigt som det elimineras massivt, sparas in och avskaffas på alla nivåer i produktionen, i nationell skala och i hela världen. För samtidigt som postfordismen /---/ vilar på en produktion av rikedomar som är alltmer frikopplad från arbetet, och en ackumulation av profiter som är alltmer frikopplad från varje form av produktion, förblir vars och ens rätt till en tillräcklig inkomst, rätten till ett fullödigt medborgarskap, rätten att ha rättigheter knuten till utövandet av ett mätbart, klassificerbart, säljbart 'arbete' (Gorz 1999:74).

Det grundläggande problemet, menar Gorz, är alltså inte att det ”saknas arbete”. Problemet är i själva verket fördelningen av de rikedomar som tillfaller kapitalet och den allt mindre andel människor som anställs av det, en snedfördelning som görs möjlig på grund av den förblindande arbetsideologin (Gorz 1999:99).

Roland Paulsen, doktorand i sociologi vid Uppsala universitet, instämmer med Gorz i att vi lever med en rådande arbetsideologi, även om han ger något annorlunda förklaringar till varför. Medan Gorz pratar om slutet av ”lönarbetssamhället” fokuserar Paulsen istället på inträdet i arbetssamhället. Paulsen gör i Arbetssamhället – Hur arbetet överlevde teknologin (2010) en kritisk analys av detta arbetssamhälle där arbetsideologin, ”värderingen av arbete för arbetets egen skull”, kommit att bli dominerande (Paulsen 2010:21). Till skillnad mot Gorz menar alltså Paulsen att arbetet i och med arbetsideologin kommit att bli ett arbetspolitiskt självändamål. Gorz poängterar snarare kapitalets förljugna motiv i hur det predikar arbetets nytta för individen. Medan Gorz lägger hela skulden på kapitalet nyanserar Paulsen bilden något och menar att arbetssamhället uppkom på 1920- och 1930-talet ur ett slags samarbete mellan kapitalet och staten för att öka konsumtionen, där kapitalet stod för att genom en begynnande reklamindustri skapa det konstlade behovet samtidigt som staten började bedriva stimulanspolitik (Paulsen 2010: kap 5). Att arbetsideologin sedan hållits sig kvar beror inte bara på staten och kapitalets intressen utan även bl.a. på historiska idéer om arbetet som något gott (Paulsen 2010:15) och på ett mått av det som Herbert Marcuse kallat det endimensionella tänkandet – det faktum att människan har en tendens att enbart kunna föreställa sig det som är, inte det som skulle kunna vara (Paulsen 2010:49f).

Även Paulsen menar alltså att problemet inte är att det saknas arbete. Istället är problemet enligt Paulsen vi arbetar på tok för mycket och den överproduktion som detta medför. Problem döljs av vår ständigt ökande konsumtion som förstärks av diverse ingrepp från företagens sida – planerad föråldring av varor för att individerna snabbt ska behöva köpa nytt har tillämpats i flera decennier (Paulsen 2010:148f). Men inte ens det räcker – utöver de slit-och-slängvaror som knappt hinner

13

användas innan de hamnar på soptippen slängs även en otrolig mängd producerade varor av olika anledningar innan de ens hinner konsumeras (Paulsen 2010:152f). Konsumtionen är alltså, enligt Paulsen, en täckmantel för det verkliga problemet:

I vårt samhälle är konsumtionen ur funktionell synpunkt inte ett problem utan en lösning på något som kommer tidigare i den kausala kedjan, nämligen överproduktionen. /---/ Arbetet är problemet som vi med vår massiva konsumtion täcker upp för (Paulsen 2010:96).

Gorz och Paulsen är överens om att det nutida samhället karaktäriseras av en rådande arbetsideologi. Men medan Gorz främst fokuserar på kapitalets skuld och dess förljugna motiv, nyanserar Paulsen bilden och menar att även andra faktorer spelar in. Paulsen menar även, till skillnad mot Gorz, att arbetet blivit ett arbetspolitiskt självändamål. Paulsen menar bl.a. att det endimensionella tänkandet spelar in i arbetsideologins rådande ställning. Den teorin kommer jag nu att titta närmare på.

4.2 Politik i det moderna samhället

Den tysk-judiske filosofen och sociologen Herbert Marcuse har utvecklat en teori om hur den moderna människan har en förmåga att bara tänka i en dimension – det som är – och att inte jämföra detta med den andra dimensionen – det som kunde vara (Paulsen 2010:50). I sin bok Den endimensionella människan (1968 [1964]) gör Marcuse en kritisk analys av hur det avancerade industrisamhället skapat falska behov och lurat in människan i en ond cirkel av produktion och konsumtion.

Produkterna indoktrinerar och manipulerar; de frambringar ett falskt medvetande som är immunt mot sin egen falskhet. Och genom att dessa välsignade produkter blir åtkomliga för fler individer ur fler socialgrupper upphör den indoktrinering de för med sig att märkas: den blir en livsstil. Det är en bra livsstil – mycket bättre än tidigare – och som en god livsstil motverkar den kvalitativa förändringar. Därför uppstår ett mönster av endimensionellt tänkande och beteende genom vilket idéer, önskemål och invändningar som genom sitt innehåll går utanför den gällande föreställningsvärlden antingen kämpas ner eller reduceras till den grad att de passar in i föreställningsvärlden. De omformas av rationaliteten i det rådande systemet och av dess kvantitativa utvidgning. (Marcuse 1968:28f)

Marcuse menar alltså att konsumismen fungerar som en social kontroll. Detta stämmer överens med Paulsens förklaring av konsumtionen som en lösning på ”arbetsproblemet”. Genom att tillfredsställa individerna på detta sätt upphör alltså deras förmåga till motstånd och till att föreställa sig ett annat samhälle.

Detta endimensionella samhälle blir speciellt tydligt inom politiken, där debatten allt mer inskränker sig till att handla om kvantitativa skillnader snarare än kvalitativa.

Tankefrihet, autonomi och rätt till politisk opposition förlorar sin grundläggande kritiska funktion i ett samhälle som i växande utsträckning tycks kunna tillfredsställa individernas behov genom själva det sätt på vilket det är organiserat. Ett sådant samhälle kan rättmätigt kräva att man accepterar dess principer och institutioner och inskränka oppositionen till att gälla diskussioner om alternativa politiska möjligheter inom ramen för status quo. (Marcuse 1968:19f)

14

Chantal Mouffe, professor i statsvetenskap vid University of Westminister i London, är, förutom för sina samarbeten med Ernesto Laclau, främst känd för sin post-marxistiska kritik av liberalismen och dess demokratiteori. Hon förespråkar i sin bok Om det politiska (2008 [2005]) istället en radikal demokratimodell som inte räds synliga konflikter. Mouffe menar att politiken i dagens liberala demokratier på senare tid allt mer har fått en konsensusbetonad prägel. Många liberala teoretiker, som t.ex. Anthony Giddens och Ulrich Beck, hyllar detta som ett mått på civilisation. Man ser positivt på detta ”postpolitiska” samhälle som tagit sig förbi förlegade konfliktmönster (Mouffe 2008).

Mouffe menar att all strid karaktäriseras av antagonism, dvs konflikt, och att detta måste erkännas inom politiken. Politikens möjlighet att hantera denna antagonism är att skapa utrymme för agonistiska konflikter. Mouffe skiljer alltså på antagonistiska och agonistiska konflikter, där den förra kännetecknas av att parterna ser varandra som fiender medan den senare kännetecknas av att de istället erkänner varandra som legitima motståndare.

Många liberala teoretiker vägrar att erkänna politikens antagonistiska dimension /---/ eftersom att detta skulle hota förverkligandet av den konsensus som de anser är demokratins mål. Vad de inte inser är att den agonistiska konfrontationen, långt ifrån att vara ett hot mot demokratin, tvärtom utgör dess existensvillkor. Den moderna demokratins egenart ligger i dess sätt att erkänna och legitimera konflikter samt i dess vägran att undertrycka sådana konflikter genom att tvinga fram auktoritär ordning. (Mouffe 2008:35f)

Mouffe menar alltså att ”en välfungerande demokrati kräver sammandrabbning mellan legitima demokratiska politiska ståndpunkter” (Mouffe 2008:36).

Mouffe menar även att den liberala demokratimodellen i sin betoning på konsensus även tenderar att förneka kollektiva identiteter. Liberala teoretiker har hävdat att den politiska modell som kretsade kring kollektiva identiteter är föråldrad och måste överges (Mouffe 2008:41).

Mouffe poängterar farorna med hur den liberala demokratimodellen uppmuntrar konsensus, eftersom dess apolitiska natur ger upphov till allt från missnöjespartier till terrorism, något som vi sett ske allt mer under de senaste decennierna. Förnekandet av kollektiva identiteter gör att individer söker sig bortom de etablerade partierna till andra grupper som bättre lyckas formulera dessa identiteter. De parter som inte erkänns som legitima motståndare tvingas ställa sig ”utanför systemet”, som antagonistiska motståndare, medan man inom systemet kommer överens om allt fler frågor (Mouffe 2008:67ff).

5 Empiriskt material Det empiriska materialet utgörs av protokoll från riksdagsdebatter. Materialet är hämtat från riksdagens hemsida där det finns ett arkiv över riksdagens dokument. Många andra typer av dokument finns som skulle vara intressanta i sammanhanget, som t.ex. propositioner, motioner, interpellationer, framställningar och skrivelser. Jag har dock av tidsmässiga skäl valt att hålla mig till i huvudsak protokoll. Anledningen till att jag valt just protokoll är att jag menar att debatter är speciellt intressanta vid en diskursanalys. I de politiska debatterna framkommer ”striden om tolkningsföreträdet” på ett tydligare sätt än i andra dokument eftersom att man i samma dokument hela tiden får se olika synpunkter. Åsikter och idéer i andra dokument framkommer dessutom ofta i debatterna, eftersom att det ofta just är dessa andra dokument som debatteras.

Materialsökningen gjordes genom att jag valde dokumenttypen ”Protokoll”, angav sökordet

15

”arbetslinje”5 och valde att protokollen skulle sorteras enligt ”Relevans”. Eftersom att jag endast är intresserad av hur debatten sett ut de senaste åren angav jag 2006-01-01 som tidigaste datum. Detta datum valdes inte av teoretiska skäl mer än att det var det tidigaste datum jag ansåg var relevant, då jag avser undersöka hur debatten ser ut ”idag”. Anledningen till att ordet ”arbete” inte också användes som sökord var att detta ord gav väldigt många icke-relevanta träffar. Även om jag inte nödvändigtvis bara är intresserad av de debatter där man specifikt använder ordet ”arbetslinje” gav detta ord en stor andel relevanta träffar då detta begrepp mycket ofta förekommer i de mer principiella debatterna om arbete.

Sökningen gav som väntat över 1000 träffar, vilket innebar att jag behövde göra ytterligare avgränsningar. Jag tittade igenom de första 50 protokollen för att se vad de handlade om, hur många gånger ordet arbetslinje förekom och om det förekom utspritt i hela dokumentet eller koncentrerat kring en specifik interpellation eller liknande. I de första protokollen förekom ordet arbetslinje runt 30-50 gånger och trenden var att antalet minskade ju längre ned i listan protokollen hamnat.

Bland dessa 50 protokoll gjorde jag en bedömning av relevansen främst baserad på hur koncentrerat ordet arbetslinje förekom. I vissa protokoll, som t.ex. debatter om budgetpropositioner och debatter om arbete med anledning av arbetsmarknadsutskottets betänkanden, förekom ordet många gånger och utspritt i hela dokumentet. I andra protokoll, som t.ex. partiledardebatter och frågestunder och i debatter som behandlade interpellationer, förekom ordet istället mycket koncentrerat kring specifika frågor. I ytterligare andra protokoll förekom ordet färre gånger, mer utspritt och i sammanhang som inte i huvudsak handlade om arbetslinjen. En tumregel som jag använde mig av var att ett protokoll eller en del av ett protokoll inte var relevant om ordet bara förekom någon gång av en talare men inte togs upp av de efterföljande. Jag menar att det i dessa fall inte riktigt förekom någon debatt om begreppet, utan att det bara ”råkat” nämnas. Visserligen kan även dessa fall vara mycket intressanta vid en diskursanalys men av tidsmässiga skäl valde jag bort dessa protokoll och valde endast ut dem med den mer koncentrerade förekomsten av ordet. Detta urval resulterade i delar ur 18 protokoll.

Även om jag angav 2006-01-01 som tidigaste datum så var det tidigaste protokollet i det slutliga urvalet från 2008, på grund av att jag inte bedömde något tidigare protokoll som tillräckligt relevant. Detta är dock inte något problem då jag är intresserad av hur debatten ser ut i dagsläget. 2006-01-01 användes som nämndes ovan endast som ett absolut tidigaste datum.

Dock kan anledningen till att det bland de 50 första protokollen var en överbetoning på nyare protokoll vara att sökfunktionen ”Relevans” sorterat nyare protokoll som mer relevanta. Ett osäkerhetsmoment i urvalet är nämligen användningen av denna funktion vid dokumentsökningen. Jag har i och med det överlåtit en del av bedömningen av dokumentens relevans till matematiska algoritmer. Det finns ingen standard för denna vanliga funktion. Jag kontaktade därför Riksdagsförvaltningen för att ta reda på vilken funktion de använder och jag fick veta att de använder företaget Autonomys tjänst IDOL.6 Utan att sätta mig in i denna alltför mycket kunde jag konstatera att det handlar om en teknik med konceptuell och kontextuell förståelse av texten. Jag menar dock att användningen av denna funktion främst varit positiv i det att den gjorde materialsökningen mer tidseffektiv. När jag tittade igenom de första 50 dokumenten skaffade jag mig en uppfattning om vilka typer av debatter som var mest intressanta i sammanhanget. Utifrån denna bedömning sökte jag i vissa fall efter fler av dessa typer av debatter för att se om det fanns

5 På så vis fick jag träffar på såväl ”arbetslinje” och ”arbetslinjen” som sammansättningar som börjar med ”arbetslinje”.

6 http://www.autonomy.com/content/Functionality/idol-functionality-conceptual-search/index.en.html http://www.autonomy.com/content/Technology/autonomys-technology-a-different-approach/index.en.html

16

relevanta debatter som inte kommit högt upp vid den första sökningen. I de allra flesta fallen kunde jag då konstatera att jag inte kunde hitta fler lika relevanta debatter. Jag menar därför att risken är ganska liten att jag missat flera mycket relevanta dokument.

6 Resultat I det här kapitlet kommer studiens resultat att presenteras i form av en diskursanalys av det empiriska materialet. Som nämnts tidigare används diskursteorin i det här kapitlet, medan övriga teorier används i diskussionen i nästa kapitel.

Före uppsatsskrivandets start hade jag en idé om att jag ville undersöka debatten om arbetslinjen utifrån hur både idéer om arbete och aspekter av den moderna politiken påverkar denna, något som delvis framgår i mitt val av kompletterande teorier. Vid genomläsningen av protokollen framkom, delvis i linje med denna teoretiska utgångspunkt, två olika teman, nämligen diskurser om arbete och objektiva aspekter (i Laclau och Mouffes bemärkelse). Jag lade märke till att debatten om arbete och arbetslinjen dels hade en dimension av olika diskurser om arbete men även en dimension som verkade ligga utanför dessa olika diskurser – som om vissa aspekter av debatten inte handlade om arbetet utan att partierna förhöll sig till vissa begrepp som verkade närmast objektiva. Dessa två dimensioner uppvisar vissa likheter med Laclau och Mouffes uppdelning mellan politiska och objektiva diskurser men då min uppdelning inte direkt har utgått från deras uppdelning har jag valt att inte döpa dimensionerna till detta. De två dimensionerna ska ses som idealtyper. De är på en del sätt svåra att skilja åt och är främst tänka som verktyg för att försöka skapa en förståelse av arbetslinjen.

Diskursanalysen behandlar först diskurser om arbete och sedan de objektiva aspekterna. Dessa två dimensioner leder sedan fram till det tredje avsnittet, arbetslinjen, där jag utifrån de två dimensionerna försöker skapa en första förståelse av arbetslinjen.

För att förenkla analysen har jag valt att betrakta partierna i debatten som två block och analysen görs således som om debatten stod mellan endast två aktörer. Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet kallar jag vänsterblocket och Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna kallar jag högerblocket. Detta är på många sätt rimligt, då dessa två partiblock i huvudsak håller ihop i debatterna och tillsammans argumenterar mot det andra blocket. Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna går ofta under namnet Alliansen och Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet under namnet det rödgröna samarbetet men partierna har ändå delvis olika åsikter inom dessa samarbeten. För att inte blanda ihop dessa samarbeten med min förenkling av verkligheten har jag därför valt att ge dessa parter namn som förtydligar detta.

Även Sverigedemokraterna sitter idag i riksdagen men av ett par olika anledningar har jag valt att utesluta dem ur analysen. För det första har partiet inte suttit i riksdagen under hela den period som undersöks. För det andra förekommer de dessutom inte så ofta i de debatter om arbete som valts ut. För det tredje, och kanske främst, står de utanför de två block som jag har konstruera och de utgör därför en komplicerande aspekt av riksdagsdebatten. Att inkludera Sverigedemokraterna hade säkerligen tillfört många intressanta aspketer i analysen, då det är ett parti som vänder sig emot vissa rådande uppfattningar. Särskilt Chantal Mouffes teorier om konsensus inom politiken hade kunnat belysa detta. Men även om det skulle vara mycket intressant att undersöka detta närmare har jag alltså av tids- och omfångsskäl i denna studie valt att utesluta denna aspekt.

Citaten från protokollen anges med referenser på formen (2009/10:32, V). Detta innebär att

17

stycket är taget från riksdagsprotokoll 2009/10:32 och att det är vänsterblocket som citeras. Längst bak i uppsatsen finns en lista över de riksdagsprotokoll som använts.

6.1 Diskurser om arbete

Ett antal begrepp förekommer ofta och verkar vara mycket viktiga i debatten. Dessa är, förutom självklara begrepp som arbete, bidrag och arbetslinjen, framförallt full sysselsättning, välfärd, rättvisa, trygghet, frihet, självbestämmande, solidaritet, straff, tvång, aktivitet, passivitet, ordning, ansvar och utanförskap. De begrepp som jag kommer att titta på i det här avsnittet är främst arbete, välfärd, rättvisa, trygghet, frihet, självbestämmande, solidaritet, straff och tvång, nämligen de begrepp som är speciellt viktiga i blockens diskurser om arbete. Även begreppet arbetslinjen kommer att börja behandlas något redan här.

Det finns både likheter och skillnader mellan blockens argument; vissa begrepp är ganska specifika för det ena blocket, medan andra används av båda. En del begrepp råder det strid om att få definiera medan andra verkar ha en självklar betydelse. Jag börjar med att ge en kort introduktion till viktiga begrepp innan jag går närmare in på de båda blockens diskurser.

För vänsterblocket är trygghet, rättvisa, tvång och straff viktiga begrepp. Trygghet verkar handla om att alla människor ska vara trygga, oavsett om de har jobb eller inte. Det verkar också ses som grunden till människors välbefinnande:

Ja, vi säger att människor ska vara trygga och ha en ekonomisk trygghet när man är arbetslös. Det står vi för. Vi menar att trygga människor vågar. (2009/10:93, V)

Även rättvisa är ett viktigt begrepp för vänsterblocket, även om det inte är självklart vad de menar med begreppet. Det används ofta utan att definieras:

Sverige behöver inte en regering som är upptagen med att återställa sina egna politiska misslyckanden. Sverige behöver en regering som återställer framtidstro, tillväxt och rättvisa. (2008/09:4, V)

Begreppen tvång och straff används ofta av vänsterblocket för att beskriva högerblockets arbetspolitik. De beskyller då också den borgerliga politiken för att kränka och utnyttja människor:

En av [dessa faser] kallas fas 3, och det gäller i princip gratisarbete. Människor tvingas att jobba till en ersättning från Försäkringskassan som är mycket låg. /---/ Min fråga är: Varför tycker ni att det är rimligt att ha en motsvarighet till lösdriverilagen på 30-talet? Varför tycker ni att man ska kränka dem som är arbetslösa? /---/ Fas 3 handlar om att utnyttjas utan kollektivavtal, utan semester, utan semesterersättning, utan referenser. (2010/11:31, V)

Vi investerar för att människor ska komma tillbaka i arbete. Vi straffar inte de arbetslösa genom att säga att bara de blir fattiga tar de sig nog ett jobb. (2009/10:93, V)

Även inom högerblocket är trygghet och rättvisa viktiga begrepp. Tvång eller straff pratas det inte om. Istället handlar många argument om frihet, självbestämmande och välfärd. Trygghet används av högerblocket på ett något annorlunda sätt; det handlar främst om att människor ska bli trygga via ett arbete:

Vi ser det som ett självändamål att trygga människors välfärd genom att få fler i arbete. /---/

18

Det är medlen för att uppnå målet som är en god trygghet för alla våra samhällsmedborgare. (2009/10:144, H)

På samma sätt som ett arbete leder till trygghet för individen leder det även till frihet, självbestämmande och med det rättvisa och välfärd:

Det här går tillbaka till att den här regeringen har en politik för full sysselsättning. Det är det som är målet för politiken, nämligen att vi ska ha ett samhälle som präglas av sammanhållning, trygghet, välfärd för alla och naturligtvis det självbestämmande och den frihet som kommer av att man kan försörja sig genom eget arbete. /---/ Full sysselsättning är grunden för såväl frihet som rättvisa och välfärd. Full sysselsättning, att alla som vill och kan arbeta är på arbetsmarknaden och arbetar, är kärnan i den politik regeringen bedriver. (2009/10:93, H)

Begreppet arbetslinje verkar för båda blocken främst innebära att föra en politik för fler jobb och i längden för full sysselsättning. Men medan man inom högerblocket betonar att detta ska gälla alla poängterar man inom vänsterblocket att alla faktiskt inte kan jobba och att man samtidigt måste ta hand om dem som behöver det.

[Vi försöker] hedra en arbetslinje i vårt sätt att forma Sverige. Det innebär en strävan efter full sysselsättning och att alla ska få jobb efter egen arbetsförmåga. (2010/11:31, H)

Vi är väldigt noga med att peka på att vi har en arbetslinje, men vi tycker också att den måste kombineras med en utbildningspolitik och, faktiskt, välfärd även för dem som inte har arbete. (2009/10:144, V)

Utifrån denna inledande genomgång av viktiga begrepp har det blivit tydligt att det både finns likheter och skillnader i blockens syn på arbete. Precis som tidigare forskning visar verkar man vara överens om att politiken ska sträva efter fler jobb och att arbete och arbetslinjen är något positivt. Att arbete är lika med lönearbete verkar det inte heller råda något tvivel om. Men samtidigt verkar man strida om vad arbetet ska fylla för funktion i samhället och hur arbetslinjen ska utformas. Högerblocket verkar se arbetet som människors möjlighet till ”befrielse”; det leder till trygghet, frihet, självbestämmande, välfärd osv. Vad vänsterblocket egentligen vill uppnå med arbetet är inte lika tydligt. Man talar ibland om att arbetet ska leda till att man ska få en lön att försörja sig på, någon gång om ”rätten till arbete” och ibland om ett solidariskt samhälle där den som kan ”ska” arbeta.

Ansvar för Vänsterpartiet är att investera i direkta satsningar på nya jobb så att fler får en lön att leva på. (2011/12:4, V)

Där en rödgrön regering skulle välja att prioritera rätten till arbete också för de fattiga barnens föräldrar... (2009/10:144, V)

Jag får många frågor från oroliga människor. Det är människor som är oroliga såväl för sin försörjning som för vart Sverige är på väg. Vart är landet på väg? Man säger att man är beredd att betala skatt, men då vill man också få tillbaka via välfärden. Man vill bo i ett solidariskt samhälle där den som är sjuk ska ha rätt att få sjukpenning och den som kan ska arbeta. (2009/10:46, V)

19

Trygghet är ett begrepp som används ofta av vänsterblocket, till skillnad mot t.ex. begreppen frihet och självbestämmande, men det är inte ett begrepp som kopplas ihop med arbete. Som vi såg i det första citatet är trygghet något som alla människor ska ha ändå.

Som jag tidigare nämnt är diskurser något som jag som forskare använder mig av för att skapa en ram för min undersökning. Min första tanke när jag började genomläsningen var att de två blocken i stor sett stod för varsin verklighetsbeskrivning och att jag därför som utgångspunkt skulle betrakta materialet som bestående av två motstridiga diskurser, även om det till viss del också skulle finnas motstridiga tendenser inom blocken. Vid denna första genomgång av de viktiga begreppen kom jag dock fram till att högerblocket har en mycket tydligare diskurs, som jag valt att kalla arbete som möjlighet. Vänsterblocket har inte alls någon lika tydlig diskurs. De ger många gånger uttryck för att människor ska garanteras trygghet, välfärd och annat oavsett om de har ett arbete eller inte men eftersom att deras uppfattning om att det ändå är önskvärt att skapa jobb då inte riktigt motiveras på ett tydligt sätt, gör det deras inställning något luddig. Det verkar helt enkelt vara så att det finns en tydlig diskurs i sammanhanget, nämligen högerblockets diskurs om arbete som en möjlighet, även om det finns ett antal lite mer otydliga diskurser som strider mot denna, både från vänsterblockets håll och inom högerblocket. Jag ska nu titta närmare på de båda blockens diskurser.

Högerblockets diskurser

Ett bra exempel på diskursen arbete som möjlighet är detta stycke som redan citerats ovan:

Det här går tillbaka till att den här regeringen har en politik för full sysselsättning. Det är det som är målet för politiken, nämligen att vi ska ha ett samhälle som präglas av sammanhållning, trygghet, välfärd för alla och naturligtvis det självbestämmande och den frihet som kommer av att man kan försörja sig genom eget arbete. /---/ Full sysselsättning är grunden för såväl frihet som rättvisa och välfärd. Full sysselsättning, att alla som vill och kan arbeta är på arbetsmarknaden och arbetar, är kärnan i den politik regeringen bedriver. (2009/10:93, H)

Med Laclau och Mouffes begreppsapparat kan man säga att stycket är ett exempel på en artikulation där betydelse fixeras genom att element sätts i bestämda förhållande till varandra; man försöker göra element till moment. Budskapet blir tydligt: arbete är önskvärt, eftersom att det är via arbetet som människor garanteras trygghet, välfärd, självbestämmande, frihet och rättvisa. Genom artikulationen utesluts annan betydelse, t.ex. att det skulle kunna finnas arbeten som inte leder till detta eller det faktum att det är högerblockets ideologi och politik som skapar detta kausala samband. Man säger inte: ”vi har utformat en politik där arbetet är din möjlighet till trygghet” utan sambandet framställs som givet av naturen. Dock är det ett mycket tydligt samband som presenteras, vilket ger en världsuppfattning som är enkel att förstå och kanske att köpa. Den här diskursen artikuleras på ett tydligt sätt med hjälp av en ekvivalenskedja. Frihet, trygghet, välfärd och rättvisa sätts alla som konsekvenser av arbete. Diskursen förstärks ytterligare genom att den mycket stora gruppen ”människor” konstrueras som en homogen grupp med samma intressen, viljor och behov. Man talar ofta om att ”människor” faktiskt vill ha arbete av just den här anledningen:

För det är ingen som vill ha bidragspolitik. Det är ingen som vill undergräva arbetslinjen. Människor vill ha arbete, inte bidrag. Människor vill ha en möjlighet till egen försörjning, en stolthet över att ha en lön, en möjlighet att leva genom eget arbete. Det är det människor vill ha. (2009/10:32, H)

20

I det förra citatet nämner man att full sysselsättning innebär att alla som vill och kan arbeta också arbetar och att det är detta som är kärnan i högerblockets politik. Ordet vill är intressant, eftersom att det ger sken av att arbetet skulle vara valfritt – man ska både kunna och vilja, något som många i arbetsmarknadspolitiska åtgärder förmodligen inte skulle hålla med om. Arbetet är ju valfritt i den meningen att man själv får välja om man vill stå innanför eller utanför samhället men att välja att stå utanför är förmodligen i praktiken inte ett realistiskt val för många arbetslösa. Idén om arbetet som ett val är dock inte något som teoretiskt sett går emot diskursen om arbetet som en möjlighet för individen. Även ordet kan är intressant. Det visar att man ändå är öppen för att vissa människor faktiskt av olika anledningar inte kan arbeta. Vad som händer för dessa människor, hur de ska få sin trygghet, frihet och välfärd talas det däremot inte så mycket om. Man nämner ofta bidrag i förbifarten men då som något negativt som man ska ha så lite av som möjligt. Det finns alltid där men man pratar inte om det på ett direkt sätt.

Det nämns också i samma veva att man vill skapa ett samhälle som präglas av sammanhållning. Det skulle kunna visa på en närliggande diskurs om att arbetet är en slags vänskapsliknande gemenskap. Man säger just här inte att det är arbete som skulle leda till detta men det framkommer på andra ställen, t.ex. i den här diskussionen om Fas 3:

Lars Ohly är som sagt ingen vän av arbetslinjen. /---/ Det vi försöker göra är att åstadkomma ett system där man får vara en del av en arbetsgemenskap, få testa hur det fungerar... /---/ Jag tror mer på att försöka hjälpa dem in i arbetslivet. (2010/11:31, H)

Högerblocket menar här att Fas 3 är ett sätt att hjälpa människor att få vara en del av en arbetsgemenskap, vilket låter mycket som en vän som hjälper en vän. Att man samtidigt anklagar Lars Ohly för att inte vara en vän av arbetslinjen förstärker denna idé om att arbetet är någonting vänskapligt. Att framställa arbetet på detta sätt bidrar till en mycket positiv bild av arbetet, en bild som samtidigt nästan framställer den som inte kämpar för arbete åt alla som ond eller omänsklig. Den här idén om arbetet som något vänskapligt är inte riktigt samma idé som arbetet som en möjlighet till välfärd och frihet – en diskurs som i jämförelse med denna mer verkar handla om materiellt välstånd. Idén om arbete som möjlighet till gemenskap kommer ofta upp just i debatter om arbetsmarknadsåtgärder. Det är som att man vill trycka extra mycket på denna egenskap hos arbetet då man pratar om människor som hamnat utanför arbetsmarknaden. Dock verkar dessa idéer ligga mycket nära varandra och ofta blandas de ihop som om de vore samma sak. Å ena sidan skulle man kunna dela upp diskursen om arbete som möjlighet i en diskurs om arbete som möjlighet till materiellt välstånd och en annan diskurs om arbete som möjlighet till gemenskap. Å andra sidan ligger de mycket nära varandra och skulle kunna ses som en och samma diskurs.

Att reda ut vilka begrepp i diskursen arbete som möjlighet som kan betraktas som nodalpunkter är inte helt enkelt. På ett sätt skulle man kunna betrakta begreppet arbete som en nodalpunkt, kring vilket begrepp som trygghet, självbestämmande, välfärd, frihet och gemenskap får sin betydelse. Man strävar efter att fastställa arbetet som ett medel. Men man skulle även kunna betrakta diskursen arbete som möjlighet som en del av en större liberal diskurs. I en sådan diskurs skulle kanske snarare frihet kunna ses som en nodalpunkt och arbetet som ett element eller moment som står för ett av medlen för att uppnå detta mål.

Högerblocket är dock inte helt och hållet konsekventa i deras framställande av arbetet som en möjlighet. På ett ställe beskrivs arbetet plötsligt som en skyldighet:

21

Vi tror att rättvisa, trygghet och välfärd byggs på att människor har en skyldighet och en möjlighet att försörja sig på eget arbete. (2010/11:64, H)

Detta är ett begrepp som bara återfinns på just det här stället och som inte riktigt går ihop med idén om arbetet som en möjlighet. Att prata om arbetet som en skyldighet och en möjlighet i samma mening klingar lite konstigt tillsammans. Ansvaret för självförsörjning betonas på många andra ställen och detta har ett tydligare samband med arbetet som en möjlighet. Det är inte långt från ansvar till skyldighet men man har då ändå närmat sig arbetet som ett ofrivilligt tvång. Att se på arbetet som en skyldighet verkar utifrån mitt material inte vara särskilt vanligt idag – i alla fall inte uttalat. Att begreppet används här skulle kunna ses som ett ”misstag” som visar att denna idé ändå inte är helt och hållet övergiven.

På ett annat ställa pratar högerblocket plötsligt om att människor via arbetet bidrar till samhället:

För var och en av dessa är det här en avsevärd skillnad, för varje person som i dag kan försörja sig själv och känna glädjen av att ha arbetskamrater, tillhöra en gemenskap och kunna bidra efter sin förmåga. (2010/11:71, H)

Å ena sidan kanske detta uttalande inte är så uppseendeväckande – att man bidrar genom arbete låter inte så konstigt. Men det är ett uttalande som inte riktigt hänger ihop med hur högerblocket vanligtvis främst betonar arbetet som en möjlighet. I den diskursen är individen i centrum medan individen här plötsligt sätts i ett samhällsperspektiv. Denna tanke passar nästan bättre in i en av vänsterblockets diskurser som handlar om det solidariska samhället, där man arbetar av solidaritet för att bidra till samhället. Detta skulle kunna vara ett tecken på att diskurserna inte är helt konsekventa utan delvis sammanblandas. Jag återkommer till denna diskurs nedan i diskussionen om vänsterblockets diskurser.

Vänsterblockets diskurser

Som jag nämnde tidigare har vänsterblocket inte någon lika tydlig diskurs motsvarande högerblockets diskurs om arbete som en möjlighet. De verkar snarare röra sig mellan en mängd olika diskurser. De talar ofta om vikten av att skapa jobb men motiverar detta på olika sätt – om de över huvud taget motiverar det. Som framgick av citaten ovan, talar de någon gång om rätten till arbete, någon annan gång om att fler ”ska få en lön att leva på” och då och då om det solidariska samhället, i vilket man möjligen kan tänka sig att de menar att människor ska arbeta av solidariska skäl om de kan – inte heller detta är något som framgår på ett tydligt sätt. I de här uttrycken finns spår av olika idéer. Trygghet är ett viktigt begrepp för vänsterblocket men det kopplas som tidigare nämnts inte ihop med arbete utan ska finnas för alla medborgare oavsett arbetsprestation.

Att ”rätten till arbete” hör till arbetarrörelsens idé om arbetet som en rättighet behöver knappt nämnas. Vad som däremot är intressant är hur denna idé faktiskt ligger ganska nära idén om arbetet som en möjlighet. Visserligen skulle rätten till arbete kunna motiveras på andra sätt än vad arbetarrörelsen gjort men vänsterblocket presenterar ingen annan anledning. Närmast till hands ligger att de faktiskt menar att människor har rätt till arbete eftersom att det leder till en mängd möjligheter. Jag återkommer till detta i diskussionen.

Att motivera fler jobb med att människor ska ”få en lön att leva på” är även det otydligt uttryckt. Det verkar i sammanhanget kanske främst handla om någon slags idé om värdighet. Man förnekar inte att det finns andra sätt än arbete att få en inkomst på men antyder samtidigt att andra

22

alternativ inte är lika önskvärda. Uttrycket handlar inte heller om arbetets eventuella sociala fördelar, som gemenskap, eller om att man genom detta arbete ska bidra till samhället, utan just främst om hur individen ska få sin inkomst. Det är alltså lönen som av någon anledning är mest önskvärd, vilket indirekt verkar handla om värdighet. Om man kopplar ihop denna idé med idén om arbetet som en rättighet, och antar att vänsterblocket har en helhetsidé, skulle möjligen denna rätt till arbete delvis kunna förstås som en rätt till värdighet.

Ett par gånger använder vänsterblocket begreppet solidaritet. Det är den av vänsterblockets egna idéer som återkommer flest gånger och kanske därmed kan ses som den mest genomgående, även om den som sagt inte alls används ofta. Man pratar då om ett ”solidariskt samhälle”, en ”solidarisk välfärd”, en ”solidarisk sjukförsäkring” och liknande:

Jag vill ha en generell sjukförsäkring som är solidariskt finansierad, ger ersättning efter förlorad inkomst samt har en riskspridning och en tydlig arbetslinje. Den som är sjuk och inte kan arbeta ska känna sig trygg i att man får ersättning och aktivt stöd och rehabilitering för att kunna komma tillbaka i arbete. Det är här den stora striden står. Här finns den tydliga skillnaden mellan den moderatledda regeringen och den rödgröna oppositionen. Hur ska fler människor få rätten att göra rätt för sig, rätten att få känna glädjen i att arbeta? (2009/10:46, V)

Det är tydligt att solidariteten kopplas ihop med att individer ska kunna känna sig trygga även om de bli arbetslösa eller, som i det här fallet, sjuka. Men det mycket intressanta är att kopplingen till arbetet då verkar saknas – i tankegången finns inget svar på varför man i så fall ska jobba. Det solidariska samhället som tar hand om alla tillsammans med politiken för att skapa jobb verkar utgöra en slags logisk inkonsekvens. En möjlighet är att man tänker sig att människor i det solidariska samhället ska arbeta om de kan av solidariska skäl – något som möjligtvis framgår av ett av citaten ovan:

Man vill bo i ett solidariskt samhälle där den som är sjuk ska ha rätt att få sjukpenning och den som kan ska arbeta. (2009/10:46, V)

Men detta är något som uttrycks så pass få gånger att det är svårt att avgöra om det är en grundläggande tanke i vänsterblockets diskurs eller om det bara är en flyktig idé som omedvetet ”råkar” uttryckas då och då. På många sätt passar dock denna tanke in i föreställningen om det solidariska samhället. I fortsättningen kommer jag därför då och då att använda mig av denna tanke för att förstå vänsterblockets uttalanden.

I slutet av det förra citatet kommer rättighetstanken tillbaka. Man talar om ”rätten att göra rätt för sig” och ”rätten att få känna glädjen i att arbeta”. Det är mycket intressant hur många olika idéer som ryms i detta. Att ”göra rätt för sig” kanske får de flesta att tänka på ansvar och skyldigheter men det ses här istället som en rättighet. Det bekräftar det jag nämnde ovan om arbetet som värdighet – att hävda sin ”rätt att få göra rätt för sig” är svårt att förstå på något annat sätt. ”Rätten att få känna glädjen i att arbeta” har vissa likheter med högerblockets argument om arbetet som en möjlighet till gemenskap. Den visar att man även inom vänsterblocket ser på arbetet som något mycket positivt för individen. Men inte heller hos vänsterblocket hänger denna tanke riktigt ihop med deras övriga idéer, om man inte tolkar dem som att arbetets mening just är att det medför en massa positiva saker för individen, vilket inte riktigt framgår någon annan stans. Arbetet som värdighet handlar kanske främst om just känslan att göra rätt för sig i samhället. Att framställa arbetet som en källa till glädje kanske görs i avsaknad av andra tydligare motiv.

23

I många fallen verkar vänsterblocket dock främst ”förhålla” sig till högerblockets diskurs och då på ett negativt sätt. Man pratar ofta om högerblockets politik som orättvis. Här är ett stycke som visserligen ligger en bit från arbetsdebatten men som är talande på andra sätt:

Det är grundläggande orättvist att pensionärer ska betala högre skatt än löntagare på motsvarande inkomst. /---/ Vår uppfattning är klar och tydlig. Klyftan mellan den skatt som en pensionär betalar och den skatt en löntagare betalar ska minska. Vår principiella uppfattning är att pensionen är uppskjuten lön och ska beskattas därefter. Vi socialdemokrater kommer när vi lägger fram vårt budgetförslag om två veckor att föreslå att skatten sänks för alla pensionärer. Därmed tar vi ett ytterligare steg för att utjämna klyftan mellan pensionärer och löntagare. Det är viktigt. (2008/09:4, V)

Vänsterblocket talar om högerblockets politik som grundläggande orättvis men motiverar inte varför den är det. De verkar ha någon slags grundsyn på vad som är orättvist men verkar inte tycka att den behöver förklaras. Visserligen kan man lätt tänka sig att det handlar om att politiken inte ska gynna dem som har det bättre men denna idé blir inte helt klar. Högerblocket har sänkt skatt för arbetande och vänsterblockets förslag är att även sänka skatten för pensionärer, vilket är en slags fortsättning av högerblocket politik snarare än en egen. De pratar om högerblockets politik som orättvis men ger bara konkreta förslag på hur den kan förbättras istället för att presentera en egen helhetssyn med egna logiker. De pratar gärna med stora ord men ingen motivering följer:

Sverige behöver inte en regering som är upptagen med att återställa sina egna politiska misslyckanden. Sverige behöver en regering som återställer framtidstro, tillväxt och rättvisa. /---/ Med bättre försäkringar ökar tryggheten, ökar framtidstron och finns förutsättningar för att skapa jobb och tillväxt. /---/ Vi har en politik som investerar i framtiden, som minskar klyftor och skapar hopp. (2008/09:4, V)

Att reda ut vänsterblockets diskurser med diskursteoretiska verktyg är inte helt lätt eftersom vänsterblocket är splittrat mellan ett antal mer eller mindre otydliga och osammanhängande diskurser. I den mest tydliga diskursen om det solidariska samhället kopplas solidaritet och trygghet ofta ihop i ekvivalenskedjor. Även andra begrepp, som t.ex. rättvisa, kan ses som moment i diskursen, men definieras aldrig riktigt och är därför svårt att fastställa i diskursen. Precis som i högerblockets fall kan man alltså här betrakta diskursen om arbete som en del av en större diskurs om samhället. Här blir arbetet då ett uttryck för solidaritet. Som sagt är denna tanke dock inte alls tydlig utan snarare ett sätt att försöka förstå vänsterblockets resonemang.

Vänsterblocket hävdar ofta att man driver en politik för arbetslinjen. Trots att det, som vi nu sett, inte är så tydligt varför människor ska arbeta, poängterar man i alla fall ofta att arbetslinjen måste gå hand i hand med trygghet åt alla. Detta är något som främst passar in i deras idé om det solidariska samhället. Man kan alltså konstatera att arbetslinjen, även om det inte alls är uppenbart, om man gräver lite, oftast indirekt verkar motiveras på detta sätt.

Mycket ofta verkar vänsterblocket dock mer eller mindre tydligt använda sig av högerblockets diskurs om arbetet som en möjlighet:

Det rödgröna samarbetet prioriterar jobb, frihet och trygghet. /---/ Låt oss bygga ett humant, omtänksamt och utvecklande land, ett rödgrönt Sverige. (2009/10:32, V)

Även om man inte uttryckligen pratar om arbetet som en möjlighet påminner uttalandet mycket om

24

den diskursen. Om inte annat så gör det faktum att man inte motiverar varför arbete behövs att man indirekt verkar acceptera högerblockets diskurs.

Gruppbildning

Jag ska nu gå lite närmare in på hur de båda blocken konstruerar grupper. En del av den här diskussionen grundar sig på debatter om skattepolitik, även om denna i de här fallen ligger mycket nära arbetsdebatten. Jag menar dock att de här debatterna är intressanta att använda just vid identifiering av gruppbildning eftersom att skattepolitiken ofta hamnar i en debatt om rika och fattiga. Det ger intressanta insikter i hur blocken konstruerar dessa grupper, vilket sedan kan användas för att förstå arbetsdebatten bättre.

En intressant aspekt av högerblockets diskurs om arbetet som möjlighet är att de i sina exempel i princip genomgående enbart pratar om hur deras politik påverkar låg- och medelinkomsttagare. Grupper som ”människor” och ”hushåll” konstrueras som om det handlade om alla människor och hushåll i Sverige och samtidigt som att alla dessa personer och familjer har det lite knapert:

Det är därför vi kan ge ökade resurser till hushållen så att de får lite extra över i plånboken. /---/ Den här budgeten innehåller ett kraftfullt jobbpaket. Jobbavdraget förstärks. Det betyder för en sjuksköterska att skatten nu har sänkts med 1 500 kronor. (2008/09:4, H)

Att de 4,2 miljoner arbetande svenskarna ska få betala högre skatt på sina surt förvärvade arbetsinkomster är utlovat av vänstertrojkan. Stridsyxorna är vässade för att komma åt dem som bidrar till bnp genom att gå upp på morgonen, gå till jobbet, lämna på dagis, jobba och slita hela dagen, hämta på dagis, handla mat, laga mat med hungriga barn omkring sig, hämta andan framför tv:n och sedan stupa i säng. För just dessa 4,2 miljoner svenskar vill Thomas Östros och vänstertrojkan höja skatterna. Det är, herr talman, skamligt! Lärare och sjuksköterskor skulle med Socialdemokraternas och vänstertrojkans politik så småningom få en månatlig skatteökning i sitt hushåll på kanske 3 000 kronor. (2009/10:4, H)

För Centerpartiet är det viktigt att man ska kunna leva på sin lön, även om den är liten eller normalstor. (2009/10:4, H)

Hur mycket skatten har sänkts för en höginkomsttagare i och med jobbskatteavdraget nämner man av någon anledning aldrig. I det sista citatet blir det extra tydligt hur man undviker att tala om höginkomsttagare. Man ska kunna leva på sin lön även om den är ”liten” eller ”normalstor”. Det är ganska tydligt att man här indirekt jämför dessa löner med större löner men man lägger inte till ”inte bara om den är stor eller jättestor”. De 4,2 miljoner arbetande svenskarna framställs som lärare och sjuksköterskor. Skattefrågan handlar i grunden om inkomstutjämning men problemet konstrueras istället nästan som om vänsterblocket vill ”stjäla” dessa pengar från låg- och medelinkomsttagare. Högerblockets liberala ideologi kan tänkas handla om att mer pengar i plånboken leder till större självbestämmande för individer på det sättet att de själva då få bestämma vad deras pengar läggs på. Man skulle då kunna se det som att vänsterblocket ”stjäl” självbestämmande. Men det är ändå inte riktigt så det framställs. Att man vill att individen ska kunna ”leva på sin lön” framställer lönen som den enda faktiska resurs som individen har, vid sidan av bidrag och liknande, och individens indirekta resurser via den offentliga sektorn, som t.ex. resurser inom vård och skola, ignoreras. Oavsett om högerblocket pratar om sin egen eller om vänsterblockets politik handlar det om ”människor” i allmänhet, vilka alltså indirekt beskrivs som låg- och medelinkomsttagare. Var höginkomsttagarna håller hus tvista de lärde.

25

Det är alltså tydligt hur högerblocket undviker att konstruera klassmotsättningar i samhället. ”Människor” framställs som en grupp med samma intressen, en grupp som varje dag jobbar och sliter och nätt och jämt tjänar ihop till sitt levebröd. Det är också tydligt hur man försöker skapa igenkänning, ofta med hjälp av känsloargument där man verkar vilja få människor som kan identifiera sig med dessa situationer att känna sig sedda. Detta sammantaget tyder på att man främst försöker locka låg- och medelinkomsttagare med sina politiska uttalanden. Kanske är det så att höginkomsttagarna, som i princip aldrig tilltalas, redan har högersympatier och därför inte behöver övertygas?

Till skillnad mot högerblocket försöker inte vänsterblocket konstruera samhället som en stor homogen grupp människor med samma intressen. Istället talar man ofta om låg- och medelinkomsttagare som en utsatt grupp som man jämför med höginkomsttagare.

Jag vet inte om Stefan Attefall inte har tagit del av sin egen skattepolitik där 50 procent går till den rikaste fjärdedelen och 6 procent går till den fjärdedel som är fattigast. (2009/10:4, V)

I exempel formulerar man ofta problematiken för hela denna utsatta gruppen, snarare än för enskilda individer:

Fjärde jobbskatteavdraget motsvarar 20 000 välfärdstjänster. 20 000 kvinnor hade kunnat få ett jobb, Stefan Attefall. Det hade betytt mycket i deras plånbok... (2009/10:4, V)

Detta sätt att prata om människor gör det förmodligen svårare för många att identifiera sig med vänsterblockets politik. Det är lättare att identifiera sig med en sjuksköterska som får skatten höjd med 3 000 kr än med ”20 000 kvinnor” i offentlig sektor.

Vänsterblocket tar då och då specifika individer till exempel när de kritiserar högerblockets politik. Man ger då exempel på människor som råkat illa ut på grund av utförsäkringar och liknande.

Låt mig försöka exemplifiera med en kvinna från Hofors. Hon heter Monika och håller på att bli blind. Nu tvingas hon ut av Arbetsförmedlingen för att söka jobb. Är det Anders Borgs arbetslinje? (2009/10:93, V)

De använder sig dock mycket sällan av enskilda individer som exempel när de formulerar sin egen politik.

Ett intressant ”undantag” till detta resonemang är att högerblocket då och då är noga med att poängtera när vänsterblockets politik gynnar rika. Det handlar då oftast om vänsterblockets skattepolitik. Intressant är dock hur detta oftast inte handlar om vänsterblockets politik generellt utan om specifika händelser och beslut.

Vi fick inget svar. Hur tänkte Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet när ni budgeterade för att låna till att ta bort arvs- och gåvoskatten? Hur tänkte ni i riksdagsgruppen? Det handlade om 2,6 miljarder till miljardärer. Hur tänkte ni? (2009/10:4, H)

Vänsterblocket anklagar istället ofta högerblocket för att generellt bedriva en politik som gynnar rika, på ett sätt som högerblocket inte gör:

26

Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna har en gemensam syn på att skatterna ska finansiera välfärden, vara progressiva och utjämna skillnader i inkomst. Det är en bra grund att stå på. Vi vill inte diskriminera människor i skattesystemet så som ni gör. (2009/10:4, V)

Detta tyder på att högerblocket kanske inte skulle ha fog för att anklaga vänsterblocket för att generellt sett bedriva en skattepolitik som gynnar rika. Men samtidigt visar det även att det verkar vara en känslig fråga att gynna rika och att det inte är något man vill förknippas med att göra. Det skulle kunna förklara varför högerblocket helst verkar vilja tala om hur deras skattepolitik gynnar låg- och medelinkomsttagares plånböcker.

Detta ger vissa insikter i blockens arbetsdiskurser. Att högerblocket inte riktigt erkänner klassmotsättningar mellan grupper i samhället bekräftar deras diskurs om arbetet som en möjlighet. Allt arbete likställs, alla människor likställs och via arbetet får varje människa sin chans till trygghet, frihet, välfärd och annat. Det finns egentligen inga skillnader mellan människor och mellan arbeten och det här sambandet gäller på samma sätt för alla. Men att högerblocket inte nämner höginkomsttagare eller rika i sina uttalanden tyder på att det ändå finns något som inte sägs. Det skulle kunna vara något som inte riktigt stämmer in med den bild man vill ge av sin politik. Kanske är det så att deras diskurs om arbetet som möjlighet inte passar in på höginkomsttagare eller rika, som faktiskt kan tänkas redan ha alla dessa möjligheter, oavsett om de har arbete eller inte.

På samma sätt som det fanns drag av vissa andra diskurser inom högerblocket finns det här även vissa inkonsekvenser i gruppbildningen. Att högerblocket anklagar vänsterblocket för att gynna rika passar inte riktigt in i deras bild av ett samhälle ”utan höginkomsttagare”. Antingen skulle det kunna tänkas gå ihop med en bild av samhället med en grupp höginkomsttagare och rika som står lite utanför det övriga samhället och inte är så viktiga, eller så skulle det bara kunna vara ett sätt att försöka hantera det faktum att det inte verkar vara legitimt att faktiskt gynna rika, om än på ett något inkonsekvent sätt.

Vänsterblocket poängterar ofta att det finns grupper i samhället med olika förutsättningar. Detta stämmer överens med deras idé om det solidariska samhället, där alla som kan arbeta ska göra det av solidariska skäl. Det finns en öppning där som antyder att alla faktiskt inte kan arbeta och att detta inte ska drabba dessa individer. Men däremot är man inte heller här helt konsekvent i politiken. Trots denna inställning tar man som tidigare konstaterats inte med sig detta till arbetspolitiken. Den formuleras istället ofta på samma sätt som högerblockets, som ett generellt ”vi vill skapa jobb”.

Flytande signifikanter

Jag ska nu titta närmare på flytande signifikanter, d.v.s. begrepp som olika diskurser strider om att fylla med betydelse. Det finns några olika typer av begrepp i debatterna som kan klassas som detta. För det första finns en del begrepp som handlar om samhället, som trygghet och rättvisa. För det andra finns en del begrepp som handlar mer om politiken i sig, som ansvar och ordning. För det tredje finns begrepp som arbete och bidrag, som egentligen har en fast betydelse i sammanhanget men där man ändå strider om vem som står för vad. Den första typen av begrepp befinner sig på ett tydligt sätt inom arbetsdiskurserna om arbetet men de två andra är inte på ett lika självklart sätt en del av dem. Det är som om de främst är begrepp som de båda blocken måste förhålla sig till, oavsett vilken politik de bedriver. Så även om de till viss del skulle kunna ses som flytande signifikanter, har jag valt att istället ta upp dessa begrepp under nästa avsnitt om objektiva aspekter.

27

Begreppen trygghet och rättvisa är mycket positiva och viktiga för båda blocken. För vänsterblocket handlar trygghet om att alla människor ska vara trygga, oavsett om de har jobb eller inte, vilket vi redan sett ovan. Vad de menar med rättvisa är inte lika tydligt, även om de använder begreppet mycket. Väldigt ofta verkar det som att vänsterblocket tycker att det är underförstått vad rättvisa är och att det därför inte behöver förklaras:

Trots att regeringen har sänkt skatterna med 100 miljarder har man ändå inte förstört ekonomin, och det är vi glada över. Det behövs till hösten när vi ska ta över och börja styra det här landet igen på ett mer rättvist sätt. (2009/10:144, V)

Men oftast använder man faktiskt istället begreppet negativt för att beskriva högerblockets politik som orättvis. Ofta specificerar man vad det är man tycker är orättvist. Vad man däremot inte gör är att sätta in detta i ett tydligt eget sammanhang med en bild av det samhälle man själv vill skapa:

Det är därför vi tycker att det är orättvist att pensionärer får betala mer i skatt, och det är därför vi tycker att det är orättvist att när det har varit finanskris i Sverige låter Anders Borg de sjuka och arbetslösa betala den krisen medan han själv och jag som tjänar över 40 000 ska gynnas maximalt. Det är orättvist, det är osolidariskt och det är framför allt omodernt. (2009/10:144, V)

Utan en egen alternativ bild av hur samhället ska byggas blir detta mest en åsikt om hur högerblocket borde justera sin politik. Det som dock kan konstateras är att rättvisa är ett mycket viktigt begrepp för vänsterblocket, som även om det inte på ett tydligt sätt sätts i ett sammanhang ändå är något man försöker definiera. Man kan även se att vänsterblockets idé om rättvisa och orättvisa hänger ihop med idén om det solidariska samhället, något som blir extra tydligt i det sista citatet. Det är dock inte något man riktigt trycker på och det förblir därför otydligt. Även om vänsterblocket alltså inte har en tydlig idé om varför man ska arbeta är det alltså klart att trygghet och rättvisa är viktiga begrepp och att de kopplas ihop med det solidariska samhället.

För högerblocket är tryggheten och rättvisan en konsekvens av arbetet. Individens chans till trygghet och rättvisa kommer via arbetet och full sysselsättning skapar ett tryggt och rättvist samhälle. Hur högerblocket ser på trygghet har vi redan sett ovan. Att ett arbete leder till trygghet är ganska lätt att förstå med tanke på att det, åtminstone i högerblockets samhälle, är den främsta vägen till inkomst. Men högerblocket menar även att arbete, eller närmare bestämt full sysselsättning, leder till rättvisa. Detta på grund av att arbetslöshet och utanförskap är orättvist:

Vi lägger också grunden för ett rättvisare Sverige. Det är rättvisa som byggs genom full sysselsättning därför att arbetslöshet alltid bygger orättvisor. (2008/09:4, H)

Bidragslinjen bygger utanförskap och utslagning. Därför bygger den orättvisor. Rättvisa kan bara byggas på full sysselsättning, aldrig på bidragslinjen, aldrig på att vi slår ut människor i utanförskap. (2009/10:32, H)

Denna föreställning om rättvisa går ihop med diskursen om arbetet som möjlighet. Bara alla människor får ett arbete blir samhället rättvist. Man ser tydligt hur orättvisa kopplas ihop med bidrag och utanförskap. Högerblocket ger en mycket tydlig bild av ett samhälle och vilken plats rättvisan har i det. Men denna idé om rättvisan som beroende av arbete framstår ändå som något krystad. Att arbetet i praktiken leder till frihet, självbestämmande och trygghet, på det sättet att det

28

ofta leder till större inkomster än annars, kan man möjligtvis köpa. Men rättvisa är ett mer abstrakt begrepp som inte lika självklart kan kopplas till inkomst. Detta kan man även se spår av i högerblockets politik, där orättvisa ofta kopplas ihop med utanförskap, vilket egentligen inte riktigt handlar om pengar. Därför framstår högerblockets idé om rättvisa som beroende av arbete ändå som inte lika tydlig som många av deras andra samband. Det verkar nästan som att högerblocket på något sätt försökt knöla in begreppet rättvisa i sin politik, kanske för att det av någon anledning kommit ett bli ett mycket positivt begrepp.

Det finns även en del andra begrepp i diskurserna som skulle kunna betraktas som flytande signifikanter, som t.ex. frihet och välfärd. Men dessa begrepp verkar inte riktigt ha samma status, eftersom att de främst används av högerblocket. Vänsterblocket nämner dessa begrepp då och då men ger aldrig någon tydlig definition av dem, som om deras mening var självklar. Därför nöjer jag mig här med att konstatera att trygghet och rättvisa är tydliga flytande signifikanter. Varför just dessa två begrepp kommit att bli flytande signifikanter kan ha många olika orsaker men hänger ihop med att de av någon anledning kommit att bli mycket positiva begrepp. Å ena sidan kan detta leda till att de båda blocken anpassat sin politik till att stå för vad man anser vara trygghet och rättvisa men å andra sidan kan det även leda till att man endast använder sig av dessa begrepp för att beskriva sin egen politik, oavsett vad den ”egentligen” står för. I nästa avsnitt går jag närmare in på fler begrepp som har fått mycket positiv eller negativ klang.

6.2 Objektiva aspekter

En del av de begrepp som används ofta i debatten verkar inte har så mycket med arbete att göra som med själva debatten i sig och förhållandet mellan de två blocken. Många av dessa begrepp verkar ha så mycket mening i sig själva att det nästan överskuggar vad de egentligen säger om arbete och arbetslinjen, vilket gör dem mycket intressanta att studera i sig.

Vissa begrepp och fenomen är i debatterna mycket positiva medan andra är mycket negativa, på ett nästintill objektivt sätt. Exempel på positiva begrepp är ansvar, ordning, aktivitet, arbete, arbetslinjen och exempel på negativa begrepp är passivitet, bidrag, bidragslinje och utanförskap. Även skatt och till och med ledighet används i vissa fall som skällsord. Ansvar och ordning handlar främst om hur politiken ska föras medan resten av begreppen kretsar kring arbetet.

Begreppen ansvar och ordning förekommer mycket ofta och verkar alltså vara viktiga begrepp för båda blocken. Ansvar kopplas främst ihop med att föra en politik för fler jobb men för vänsterblocket kopplas det också ofta ihop med att ta hand om utsatta grupper, som sjuka, arbetslösa och pensionärer. Betoningen på ansvar kommer ofta hand i hand med att också hävda att motståndarblocket inte står för detta. Ordning, eller ordning och reda, verkar mest i allmänhet vara något man vill stå för. Till skillnad mot begreppet ansvar är ordning inte något man ägnar sig åt att anklaga motståndarblocket för att inte stå för. På det sättet verkar det som att ansvar är ett något mer laddat begrepp. Från vänsterblocket kan det låta så här...

Ansvar för Vänsterpartiet är att investera i direkta satsningar på nya jobb så att fler får en lön att leva på. /---/ Ansvar för Vänsterpartiet är också att se till att sjuka, arbetslösa och pensionärer får ett gott liv. För oss är ordning och reda viktigt. Men att föra en ekonomisk politik som är nästan helt tom på riktiga jobbsatsningar är djupt ansvarslöst. Det är tydligt att ansvar och avvägningar handlar om ideologi och värderingar. (2011/12:4, V)

...och från högerblocket så här...

29

Här står två alternativ: ett ansvarstagande, för arbete, och ett som kompromissar mellan olika grader av ansvarslöshet. Jag tror att Sverige behöver en ansvarsfull ekonomisk politik, inte ett vänstersamarbete. (2008/09:4, H)

Det är lite mer ordning, lite mer arbetslinje... (2009/10:144, H)

Begreppen ansvar och ordning används som sagt mycket ofta men verkar främst vara begrepp som man vill förknippas för. Det verkar som att dessa begrepp blivit mycket positiva och att man därför vill stå för dem, oavsett vad man gör.

Även strävan efter fler jobb och full sysselsättning verkar vara något som alla är överens om är något positivt och det är också just detta som oftast verkar vara definitionen av arbetslinjen. Vi har redan tittat lite på arbetslinjen ovan under det förra avsnittet och konstaterat hur blocken i stort sett verkar se på arbetslinjen. Vi ska nu undersöka detta lite närmare och även titta på hur blocken argumenterar kring detta.

I debatterna ställs arbete mot bidrag och arbetslinjen mot bidragslinjen. Debatten handlar sedan om vem som står för vilken linje. Man försöker framställa sig själv som vän av arbetslinjen medan motståndaren står för bidrag:

Vi har en riktig jobblinje där alla ska vara med. Vi ser till att även de som är arbetslösa har ekonomisk trygghet. Det ger fler jobb i förlängningen. Det är en jobblinje där vi tänker på fler än bara några få. Det är en jobblinje som inte bryter isär samhället. /---/ Ni är alltså en bidragsregering, och vi har en riktig jobblinje. (2009/10:144, V)

Vi har en arbetslinje. Ni har en bidragslinje. Det är skillnaden. (2009/10:4, H)

Men medan högerblocket främst pratar om arbetslinjen som om det bara fanns en, pratar vänsterblocket ofta som om det finns ”flera” arbetslinjer. Det handlar då ofta om att man jämför de två blockens arbetslinjer:

Det finns två olika arbetslinjer. Det finns regeringens, som jag ser det, torftiga arbetslinje. Den fokuserar på krav på arbetslösa och på sjuka. Vår arbetslinje är mänskligare och bredare. (2010/11:87, V)

Detta tyder på att högerblocket försöker slå fast en tydlig, fast betydelse av begreppet medan vänsterblocket försöker nyansera betydelsen. Högerblockets linje är en enklare modell, vilket kan tänkas göra deras politik något enklare att förstå.

Ytterligare en intressant aspekt är hur vänsterblocket på andra ställen ibland helt verkar överlåta definitionen av arbetslinjen till högerblocket:

Vi är väldigt noga med att peka på att vi har en arbetslinje, men vi tycker också att den måste kombineras med en utbildningspolitik och, faktiskt, välfärd även för dem som inte har arbete. (2009/10:144, V)

Med ”arbetslinjen” verkar man här syfta på högerblockets definition av den, eftersom man lägger till att den måste kompletteras med vissa saker som vänsterblocket står för.

När arbete ställs mot bidrag hamnar debatten ofta i en tävling om aktivitet och passivitet. Aktivitet är något positivt som man själv står för, medan motståndaren står för passivitet:

30

Er politik går ut på passivitet, att man ska vara passiv, fattig, arbetslös. Vår politik går ut på aktiva arbetsmarknadsåtgärder. (2009/10:93, V)

I stället för passivitet prioriterar vi aktiva insatser... (2010/11:37, H)

Som man kan se i citaten handlar aktivitet och passivitet både om politiken i sig och om människors situationer. Politiken ska göra aktiva insatser så att människor blir aktiva. Överlag verkar det inte vara så noga precis vad man menar med dessa begrepp. Oavsett vilka förslag man har poängterar man ofta att dessa står för aktivitet, medan motståndares förslag står för passivitet. Högerblocket menar oftast att all politik som inte handlar om att sätta människor i arbete står för passivitet, medan vänsterblocket menar att politik som slår ut människor gör det. Men begreppet tillför utöver det egentligen inte så mycket till debatten. Begreppen aktivitet och passivitet är mycket laddade och verkar kunna användas till lite allt möjligt.

Även utanförskap verkar vara ett viktigt begrepp. Alla verkar vara överens om vad begreppet innebär och det definieras därför inte. Det verkar dock beteckna människor som står utanför arbetsmarknaden. Debatten handlar främst om vems fel det är att människor befinner sig i utanförskap och om att man själv, till skillnad mot motståndarblocket, bedriver en politik för att minska det:

Det har faktiskt blivit fler arbetslösa, och fler är i utanförskap. Det är 70 000 fler i utanförskap i dag än 2006 när den borgerliga regeringen tog över... (2009/10:93, V)

Målet med regeringens sysselsättningspolitik är att varaktigt få fler i arbete främst genom ett minskat utanförskap. (2009/10:144, H)

Vänsterblocket poängterar dock på ett flertal ställen att det faktiskt är högerblocket som hittade på definitionen av begreppet vid valrörelsen inför valet 2006:

Det är över 70 000 personer fler i utanförskap än vid valet. Detta gäller om man räknar som Moderaterna gjorde i valrörelsen, och det skulle gälla efter valet också. (2009/10:144, V)

Inte heller begreppet utanförskap verkar betyda så mycket i sig. Det är ett laddat begrepp som man använder sig av för att beskriva hur man bedriver sin politik. Precis som ovan är högerblocket tydligare med hur detta ska minska, nämligen genom att få fler i arbete.

Även begreppet skatt är laddat i debatten. Högerblocket använder begreppet nästan uteslutande som ett mycket negativt begrepp, ofta för att beskriva vänsterblockets politik.

Det här är viktigt eftersom skiljelinjen går här. Tror vi på arbetslinjen och arbetets värde? Eller vill vi höja skatten för alla löntagare och bygga upp bidragssystemen? (2010/11:64, H)

Man ser här på ett tydligt sätt hur skatt och bidrag kopplas samman till en enda negativ politik. Vänsterblocket är mer kluvna i sin inställning till skatt. Ofta pratar man inte om skatt på ett

negativt sätt, utan menar att det faktiskt behövs skatter i samhället och att detta inte är något dåligt.

Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna har en gemensam syn på att skatterna ska finansiera välfärden, vara progressiva och utjämna skillnader i inkomst. Det är en bra grund att stå på. Vi vill inte diskriminera människor i skattesystemet så som ni gör.

31

(2009/10:4, V)

Man talar ofta om högerblockets skattesänkningar som vårdslösa:

För oss socialdemokrater är jobben den viktigaste frågan. Vårt besked till svenska folket är tydligt och ärligt. Det finns inte utrymme för vårdslösa skattesänkningar. (2009/10:4, V)

Men samtidigt ställer man upp på idén om skatt som något negativt och använder det då och då som ett skällsord. Begreppet ”straffskatt” används av både högerblocket och vänsterblocket:

Enligt oppositionen ska ungdomar få straffskatt på arbetsgivaravgiftssidan. (2009/10:4, H)

Att pensionärer ska straffbeskattas och att regeringen som ett svar på pensionärernas ilska ökar straffbeskattningen och klyftan i förhållande till löntagarna är, tycker vi, djupt omoraliskt. (2009/10:32, V)

Det är tydligt att högerblocket jobbar hårt för att framställa skatten som något negativt medan vänsterblocket är kluvna mellan att stå fast vid att skatten är något positivt och att hoppa på idén om skatt som något negativt – t.ex. som ett straff. Denna tendens återfinns även på andra ställen. Som vi även tidigare sett har vänsterblocket anammat idén om bidrag, något som man kanske tidigare velat stå för, som något negativt:

Många av dem kunde inte längre vara med i en arbetslöshetsförsäkring när du chockhöjde avgiften, tredubblade avgiften för att vara med i en arbetslöshetsförsäkring. De står nu utan skyddsnät. Det är en bidragspolitik vi aldrig har sett maken till i svensk historia. (2009/10:4, V)

Vid ett tillfälle tar debatten nästan en komisk vändning, då högerblocket plötsligt beskyller vänsterblocket för att stå för ”ledighet” och vänsterblocket snabbt försvarar sig med att de inte alls gör det:

Här har vi problemet med Miljöpartiet i sin prydno. Miljöpartiets ideologiska kärnidé är att vi arbetar mindre, att det ska finnas större möjligheter att lämna förvärvslivet, att arbetstiden ska kortas och att ledigheterna ska bli fler. Det är den ideologiska kärnan i Miljöpartiets ekonomiska politik. (2008/09:4, H)

Det måste kännas bra att vara hela Sveriges chefsideolog. Vi tackar för hjälpen, men jag tror att det är bättre att fokusera på den politik som vi lägger fram och driver i stället för att sitta på kammaren och försöka gissa vad andra partier har för kärnideologi. Mig veterligen har vi inga förslag – Anders Borg kan väl i så fall visa på dem – som handlar om att människor ska vara mer lediga. (2008/09:4, V)

Vänsterblocket verkar pendla mellan att försöka ”stå för” sin politik och att ”smutskasta” den genom att beskylla högerblocket för att stå för liknande politik. I samband med detta går vänsterblocket ofta in i försvarsställning då man pratar om sin egen politik, som i det här exemplet då man pratar om vad som hade hänt om man själv hade suttit i regering:

Jag skäms inte för att vi hade använt resurserna till att investera i jobb och välfärd. Jag skäms

32

inte ett dugg för att vi hade haft en starkare gemensam sektor, bättre kvalitet i skola och sjukvård när vi hade gått in i krisen. Jag skäms heller inte för att människor hade kunnat tillhöra en arbetslöshetsförsäkring och kunnat slippa knacka på socialbyråns dörr när de blir arbetslösa. Jag skäms inte för att människor inte skulle ha utförsäkrats från sjukförsäkringen till en väldigt oviss tillvaro trots att de är sjuka och djupt bekymrade över framtiden. (2009/10:4, V)

Det är väl bra att man inte skäms för sin politik men utgångspunkten verkar nästan vara att man borde göra det. Ytterligare ett exempel på hur man inte riktigt har en egen tydlig politik att stå för är hur man på många sätt anammat högerblockets språk. Ett bra exempel på det är att man ofta använder sig av uttrycket ”det ska löna sig att arbeta”:

Vi socialdemokrater vill att det ska löna sig att arbeta, men vi vill också att det ska löna sig att ha arbetat ett långt och strävsamt liv. (2009/10:4, V)

Detta är ett uttryck som främst förknippas med högerblocket. Vänsterblocket pratar här om att skatten för pensionärer inte borde vara högre än för dem som arbetar men genom att använda uttrycket ställer man indirekt upp på högerblockets politik.

Detta sätt att anamma motståndarens språk är dock vänsterblocket inte helt ensamma om. Trygghet och rättvisa, som behandlades i det föregående avsnittet, är begrepp som tidigare förknippats med vänsterblocket men som nu används av båda blocken.

Detta tyder på att vissa begrepp i debatten, som av olika anledningar får mycket positiva innebörder, anammas av båda blocken, även fast de egentligen inte är ord som ursprungligen var viktiga i blockens politik. På samma sätt verkar det även som att de båda blocken försöker ta avstånd från andra ord, även om de kanske tidigare stått för just det orden. Sett ur det perspektivet kan man därför tänka sig att dessa begrepp faktiskt ”döljer” blockens egentliga politik och kanske till och med ”står i vägen” för blocken när de ska försöka formulera sin politik.

6.3 Arbetslinjen

Jag ska nu kort försöka ge mig på att koppla ihop dessa två dimensioner, för att utifrån dessa skapa en första förståelse av begreppet arbetslinjen, innan jag går över till diskussionen.

Det som först och främst går att konstatera är att blockens olika diskurser om arbete verkar ha mycket lite med arbetslinjens vara att göra. Oavsett vad man anser att arbete ska vara till för råder det ingen tvekan om att arbete är önskvärt och bör skapas. Man skulle därför kunna säga att det finns en slags objektiv diskurs om just detta. Man strider sedan möjligtvis om hur arbete ska skapas – men inte om att.

Vad som dock inte är lika tydligt är varför arbete är önskvärt och bör skapas och här skulle blockens diskurser kunna sägas komma in. Högerblocket är tydliga med att arbete behövs eftersom att det är individens möjlighet till trygghet, frihet, självbestämmande osv. Vänsterblocket är inte lika klara på den punkten. Man rör sig mellan diskurser om arbete av solidariska skäl, arbete som rättighet och arbete som värdighet. De två senaste handlar om individens behov av arbete medan den första faktiskt antyder att arbetet behövs för samhällets eller i alla fall medmänniskornas skull. I den här diskursen är det därför inte heller lika viktigt att alla arbetar – huvudsaken är att de som kan gör det. Högerblocket talar i princip aldrig om arbete på det sättet. Deras diskurs om arbete som möjlighet är mycket individcentrerad och den handlar dessutom indirekt främst om låg- och medelinkomsttagare – alla de människor som faktiskt är ekonomiskt beroende av att arbeta – vilket

33

framkom t.ex. i analysen av gruppbildning. Att högerblocket undviker att nämna varför arbete behövs i samhället och dessutom undviker att nämna höginkomsttagare tyder på att de har någon slags dold agenda.

7 Diskussion Jag har nu presenterat resultaten av min studie. Jag börjar diskussionen med en kort sammanfattning av dessa resultat innan jag relaterar dem till tidigare forskning och teori. Diskussionen avslutas med de viktigaste slutsatserna som kan dras av studien.

Sammanfattning av resultaten

Som vi såg fanns det många centrala begrepp i debatten. De främsta av dessa var arbete, bidrag, arbetslinjen, full sysselsättning, välfärd, rättvisa, trygghet, frihet, självbestämmande, solidaritet, straff, tvång, aktivitet, passivitet, ordning, ansvar och utanförskap. En del av dessa begrepp, som trygghet, rättvisa, frihet och välfärd, är viktiga för de olika diskurserna om arbete medan andra, som aktivitet, passivitet, ansvar och även arbetslinjen, snarare verkar vara begrepp som har blivit så viktiga eller positiva/negativa att båda blocken på något sätt verkar vara tvungna att förhålla sig till dem.

I materialet finns en tydlig diskurs, nämligen högerblockets diskurs arbete som möjlighet. I den diskursen är arbetet vägen till trygghet, välfärd, rättvisa, frihet, självbestämmande osv. Det är just detta som är den främsta anledningen till att arbete behöver skapas. Vid sidan av denna diskurs finns även en närliggande diskurs om arbetet som en möjlighet till mer andliga värden som gemenskap, något som ofta betonas i debatter om arbetslösas situation. Denna diskurs skulle kunna sägas höra till diskursen om arbetet som en möjlighet, men uppvisar samtidigt vissa skillnader med den. Högerblocket nämner även någon gång att arbetet är en skyldighet och en annan gång att människor via arbetet bidrar till samhället, vilket inte riktigt passar in i deras övriga argument och därför kan betraktas som avstickare till andra diskurser. Vänsterblocken har inte någon lika tydlig diskurs som högerblocket. De rör sig mellan ett par mer eller mindre otydliga diskurser och verkar dessutom ofta, mer eller mindre indirekt, använda sig av diskursen om arbete som en möjlighet. Ur vänsterblockets otydliga inlägg framträder dock tre idéer tydligast. Dessa är idén om det solidariska samhället, idén om arbetet som en rättighet och en idé om arbete som en slags värdighet. Då vänsterblocket ofta poängterar att alla människor ska vara trygga, oavsett om de har arbete eller inte, blottlägger detta en slags logisk inkonsekvens i deras diskurs – det finns då nämligen inte något riktigt svar på varför individen ska arbeta. Ett möjligt svar på detta skulle dock kunna vara en tanke om att man i det solidariska samhället, om man kan arbeta, arbetar av solidariska skäl, något som lite otydligt kommer fram på vissa ställen.

Blocken konstruerar grupper på något olika sätt. Högerblocket pratar ofta om ”människor” i allmänhet som en enda grupp med samma intressen, en grupp som dock i grunden verkar handla om låg- och medelinkomsttagare. Höginkomsttagare pratar man mycket sällan om. Vänsterblocket konstruerar också en grupp bestående av låg- och medelinkomsttagare men de är, till skillnad mot högerblocket, tydliga med att det handlar om just dessa människor. Låg- och medelinkomsttagare konstrueras som en utsatt grupp som sätts mot höginkomsttagare.

En del begrepp är extra viktiga i debatten. Begreppen trygghet och rättvisa är mycket viktiga för båda blocken och kan därför betraktas som flytande signifikanter, dvs begrepp som olika diskurser strider om att definiera. Begrepp som välfärd, frihet, självbestämmande och solidaritet har

34

inte riktigt samma status som begreppen trygghet och rättvisa, då de antingen inte definieras på ett tydligt sätt eller främst används av det ena blocket. Utöver dessa flytande signifikanter finns även begrepp som fått mycket positiv eller negativ betydelse och som därför verkar vara mycket viktiga för båda blocken att förhålla sig till. Positiva begrepp är arbete, arbetslinjen, aktivitet, ansvar och ordning medan bidrag, bidragslinje, passivitet och utanförskap är negativa begrepp. Även begreppet skatt har i många fall en mycket negativ innebörd.

Precis som tidigare forskning konstaterat verkar arbetslinjen innebära att arbete är att föredra framför bidrag och att arbete behöver skapas. Båda blocken verkar vara överens om dessa betydelser men arbetslinjen presenteras ändå på något olika sätt. Högerblocket försöker slå fast en tydlig betydelse och pratar främst om arbetet och dess konsekvenser. Det blir tydligt att det finns en arbetslinje och att det är den som högerblocket följer. Vänsterblocket verkar vilja nyansera bilden något. Man jämför då och då blockens arbetslinjer, som om det fanns ”flera”, och pratar ibland om att arbetslinjen måste ”kompletteras” med annat. Vänsterblocket verkar dock mer eller mindre indirekt överlåta definitionen av arbetslinjen till högerblocket. Denna tendens till att anamma högerblockets politik återkommer i fler fall, t.ex. i vänsterblockets kluvna inställning till skatt. Vänsterblocket visar dessutom upp tendenser till att använda högerblocket språk, som t.ex. uttrycket ”det ska löna sig att arbeta”.

Slutligen kan man konstatera att på frågan om varför arbetslinjen eftersträvas håller sig högerblocket i princip helt håller sig till individcentrerade argument medan vänsterblocket även antyder att arbete behövs för samhällets skull.

Teoretisk diskussion

I de diskurser som identifierats i min studie återfinns alla Junestavs tre perspektiv på arbetslinjen. De uppträder dock inte på entydiga sätt utan verkar ha blandats ihop på olika sätt inom olika diskurser. I högerblockets diskurs om arbetet som en möjlighet ryms alla tre perspektiven. Kontroll- och disciplineringsperspektivet märks främst i hur man betonar individens ansvar för sin egen försörjning och även i hur man mycket noga trycker på att aktiva åtgärder ska prioriteras. Självhjälps- och uppfostringsperspektivet märks i hur man pratar om arbetslösa som i behov av hjälp till självhjälp. I det här perspektivet ingår även att framställa arbetet som individens bästa alternativ, vilket man på ett mycket tydligt sätt gör. Detta perspektiv stämmer mycket bra in på den närliggande diskursen om arbetet som en möjlighet till gemenskap. Slutligen finns även, kanske något förvånande, rättighetsperspektivet med på ett väldigt tydligt sätt, även om man inte använder begreppet rättighet. Junestav betonar att rättighetsperspektivet främst handlat om rätten till självförsörjning och att få styra över sitt eget liv, vilket på ett tydligt sätt påminner om diskursen om arbetet som en möjlighet. Dock sammanfaller dessa perspektiv inte helt och hållet. Rättighetsperspektivet verkar ha vissa drag av en värdighetsaspekt, där det finns en öppning för att individen kan försörja sig på andra sätt, medan diskursen arbete som möjlighet i princip framställer arbetet som individens enda möjlighet. Om man strikt vänder sig till arbetarrörelsens krav på rätt till arbete stämmer detta bättre in på högerblockets diskurs, då detta krav i grunden accepterade arbetet som den enda möjligheten. Diskursen om arbetet som en möjlighet verkar alltså ha drag av flera olika idéer, vilka kommer till uttryck på olika sätt.

Hur vänsterblocket förhåller sig till dessa perspektiv är inte lika lätt att avgöra, kanske delvis på grund av att de inte har några lika tydliga diskurser. Diskursen om det solidariska samhället överensstämmer inte riktigt med något av Junestavs perspektiv. På vissa sätt påminner den om kontroll- och disciplineringsperspektivet, eftersom att den på något sätt betonar ansvaret hos de individer som kan arbeta. Junestav menar även att idén om arbetet som en värdighet hör hemma här,

35

något som skulle kunna förklara varför vänsterblocket använder sig av båda dessa tankar. Man framställer även ibland arbetet som individens bästa alternativ, vilket påminner något om självhjälps- och uppfostringsperspektivet. Även om vänsterblocket då och då pratar om arbetet som en rättighet framkommer rättighetsperspektivet förvånansvärt lite. Man nämner ibland arbetet som en rättighet men förklarar då inte riktigt varför det är en rättighet. Samtidigt använder sig vänsterblocket ofta indirekt av diskursen om arbetet som en möjlighet. Man skulle kanske därmed kunna säga att vänsterblocket indirekt ser arbetet som en rättighet men främst på samma sätt som högerblocket, nämligen på grund av att arbetet är en möjlighet som man ska ha rätt till.

Junestavs perspektiv stämmer inte riktigt överens med min diskursindelning. Dessa tre perspektiv verkar snarare vara tendenser som återfinns bland mina diskurser. Detta kan t.ex. bero på att Junestavs perspektiv främst syftar till att kartlägga återkommande tendenser över tid. Men främst beror det förmodligen på att Junestav perspektiv handlar om hur man på olika sätt har motiverat arbetslinjen, vilket inte riktigt är samma sak som diskurser om arbete. Precis som bl.a. Grape har poängterat ryms det i arbetslinjen en komplex dubbelhet av både bistånd och tvång. Ingen i min studie uttrycker att de står för arbetspolitikens tvångsaspekt men vänsterblocket anklagar ofta högerblocket för att bedriva tvång. I jämförelsen med Junestavs perspektiv framkommer dessutom att det finns vissa tvångsaspekter med i diskurserna. Det visar att denna dubbelhet verkar vara närvarande även i dagens debatt.

Det är mycket tydligt att en slags objektiv diskurs, med Laclau och Mouffes termer, råder om arbetet som något gott och som det enda sättet att organisera samhället. Denna objektiva diskurs visar upp stora likheter med den typ av ”arbetsideologi” som både Gorz och Paulsen skriver om. Paulsen menar att arbetet har blivit ett arbetspolitiskt självändamål. Enligt politikerna själva verkar inte arbetet nödvändigtvis vara ett självändamål, eftersom man då och då pratar om vad arbetet är till för, men i praktiken verkar det på många sätt ändå vara fallet, då arbetet som ”medel” inte ifrågasätts. Denna tystnad kan tänkas vara medveten eller omedveten. En anledning skulle kunna vara att man är så pass överens om arbetets vara att det inte behöver motiveras eller diskuteras. Det skulle bekräfta hur Per Janson menar att förslag som bryter mot en etablerad policykärna blir exkluderade ur den offentliga debatten. Det verkar dock mycket osannolikt att alla partier i riksdagen skulle vara så pass överens om arbetets nytta och syfte att det inte behövde debatteras. Därför verkar tystnaden, åtminstone delvis, också bero på annat.

Gorz lägger hela skulden på kapitalet med dess förljugna motiv. Han menar att tystnaden beror på att det finns krafter i samhället som aktivt försöker undvika denna debatt – det finns någon som har ett intresse av att majoriteten av människorna fortsätter att tro att det rådande systemet är det enda möjliga. Det faktum att högerblocket undviker att prata om privilegierade människor och istället talar om människor och hushåll som om alla dessa har det på samma svåra sätt pekar på att Gorz kan ha rätt. Man verkar helt enkelt inte riktigt dela med sig av hela sanningen. Idén om arbetet som en möjlighet verkar enbart vara riktad till och gälla låg- och medelinkomsttagare. Kanske är det så att höginkomsttagare och rika – ”kapitalet” – redan har högersympatier och därför inte behöver övertygas. Utmaningen för högerblocket blir därför att övertyga även låg- och medelinkomsttagare om att de får det bättre om de får ”behålla sina pengar”. Detta stämmer in på Gorz förklaring att kapitalet ”lurar” människorna att tro att arbetet är nödvändigt. För att göra detta passar förklaringen om arbetet som en möjlighet mycket bra. Detta är en förklaring som riktar sig till den del av befolkningen där arbetet just nu i praktiken innebär möjligheter; den riktar sig inte till dem som har så mycket tillgångar att de faktiskt inte behöver arbeta. Diskursen är mycket individcentrerad och positiv och dessutom mycket enkel att förstå. Den kan därför tänkas tilltala människor med ganska små förutsättningar som säkert gärna vill tro på att arbetet är vägen till ett bättre liv. Att den är så

36

pass enkel kan även tänkas tilltala människor som inte är så insatta i politik. Vänsterblocket hänger delvis på diskursen om arbetet som möjlighet och fyller dessutom på

den med andra individcentrerade diskurser som arbetet som rättighet eller värdighet. Dessa två diskurser kan dock sägas för individen inte klinga lika positivt som arbetet som möjlighet. Man verkar inte vara lika mån om att framställa arbetet som något fantastiskt. De verkar på det sättet inte stämma lika bra in på Gorz beskrivning av kapitalets intressen.

Vänsterblocket har även en egen idé om ett solidariskt samhälle som då och då gör sig påmind. Frågan är då vad deras motiv till att vilja skapa jobb egentligen är och svaret på den frågan verkar vara kluvet. Att man ofta poängterar att det finns olika klasser med olika intressen i samhället visar att man vill synliggöra detta. Men denna tanke återfinns främst i debatter om skattepolitik och tas inte riktigt med till arbetspolitiken. När det kommer till jobbfrågan verkar samhället också för vänsterblocket bara bestå av låg- och medelinkomsttagare som ska ”få en lön att leva på” eller en ”rätt till arbete”. En förklaring till detta fokus på låg- och medelinkomsttagare skulle kunna vara att arbetsdebatten ofta kommer att handla om dem som hamnat eller riskerar att hamna utanför arbetsmarknaden. Det medför att det främst blir i de sammanhangen som man uttalar sig om arbetets plats i samhället. I det solidariska samhället antyder man indirekt att alla inte ska behöva arbeta men denna tanke blir mest förvirrande i deras övriga accepterande av arbetet som det främsta alternativet och som ett självklart mål för politiken. Även om man gör ett försök till att prata om ett samhälle byggt på andra grunder än arbetsideologin lyckas man alltså inte alls långt. Vänsterblockets oförmåga att ta sig utanför arbetsideologin skulle därför kunna vara ett uttryck för det endimensionella tänkandet. Istället för att på allvar formulera ett alternativ till högerblockets diskurs, t.ex. alternativet om det solidariska samhället, ger man istället över- eller underbud till den rådande politiken. Precis som Marcuse skriver hamnar debatten i en fråga om kvantitativa skillnader snarare än kvalitativa. Denna förklaring av vänsterblockets agerande stämmer därmed också bättre överens med Paulsens arbetsideologi, då Paulsen menar att även bland annat det endimensionella tänkandet spelar in i upprätthållandet av arbetsideologin.

Den konsensus som råder kring arbetslinjen skulle slutligen även delvis kunna förklaras av Mouffes teori om den liberala demokratin. Denna uppmuntrar konsensus på ett sätt som gör det svårt att formulera alternativ till den rådande politiken annat än för dem som väljer att helt ställa sig utanför systemet. Teorin bekräftas av hur högerblocket, som har visat sig på många sätt vara det mer dominerande blocket, verkar undvika att konstruera kollektiva identiteter och istället betona att alla människor har samma (individualistiska) intressen.

Slutsatser och reflektioner

Den här studien har visat att det i dagens riksdagsdebatt finns ett par olika diskurser om arbete samtidigt som det råder konsensus om att jobb behöver skapas. De två politiska blocken har olika förslag till varför arbete är önskvärt och hur arbete ska skapas men det råder ingen debatt om att arbete behövs och om arbetets centrala position. Den mest framträdande diskursen om arbete är högerblockets diskurs arbetet som möjlighet enligt vilken arbetet är individens möjlighet till trygghet, frihet, självbestämmande osv. Vänsterblocket accepterar indirekt på många sätt den här diskursen men erbjuder också ett par mer eller mindre tydliga alternativ, som arbete av solidariska skäl, arbete som rättighet och arbete som värdighet. Intressant är även att det i vänsterblockets argumentation verkar finnas en viss logisk inkonsekvens, då man samtidigt som man pratar om att jobb är önskvärt även menar att alla människor ska vara trygga, oavsett om de jobbar eller inte. Detta ger nämligen inget egentligt svar på varför individen i så fall ska arbeta, även om ett möjligt svar skulle kunna vara den vaga idén om att man, om man kan, ska arbeta av solidariska skäl.

37

Med Laclau och Mouffes termer kan man säga att frågan om varför arbete behövs är politisk – det finns flera diskurser som strider om detta – medan det faktum att arbete är önskvärt är en objektiv, eller avlagrad, diskurs. Denna objektiva diskurs överensstämmer med Gorz och Paulsens arbetsideologi. Även om arbetet inte explicit framställs som ett självändamål för individen verkar det i praktiken ha blivit arbetspolitikens självändamål. Medan Gorz lägger skulden för denna ideologi på kapitalet ger Paulsen en mer nyanserad bild där även statens stabiliseringspolitik och Marcuses endimensionella tänkande spelar in. Mina resultat tyder på att högerblocket skulle kunna ha någon slags dold agenda eftersom att de genomgående undviker att nämna höginkomsttagare och rika, vilket bekräftar Gorz teori. Vänsterblocket verkar inte ha liknande motiv. Deras oförmåga att formulera ett verkligt alternativ verkar istället ha vissa drag av det endimensionella tänkandet. Den konsensus som råder om arbetslinjens vara kan också till viss del tillskrivas den liberala demokratins funktionssätt, vilket enligt Mouffe präglas av konsensus och därför gör det svårt att formulera visioner om andra möjliga samhällen.

Det faktum att jag betraktat de politiska partierna som två block kan ha bidragit till att ”vänsterblocket” i studien upplevts som mer splittrat. Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet har inte ett lika utpräglat samarbete som Alliansen och kan därför tänkas använda ett mer inbördes nyanserat språk och kanske därmed flera olika diskurser än Alliansen. Även det faktum att högerblocket sitter i regering kan bidra till att deras politik verkar vara mer enhetlig och självständig. Vänsterblocket visade sig ofta formulera sin politik i relation till högerblocket, vilket skulle kunna bero på att de sitter i opposition och faktiskt ägnar sig åt att formulera alternativ till den rådande politiken. Detta är något som denna studie inte kunnat undersöka, då högerblocket suttit i regering under hela den period som undersökts. Sverigedemokraterna, ett parti som befinner sig utanför dessa båda block, uteslöts även ur analysen. Om de hade inkluderats hade detta kunnat ge intressanta perspektiv på analysen. En stor del av analysen har fokuserat på den objektiva diskursen om att arbete är önskvärt, vilken Sverigedemokraterna, med tanke på sin outsiderposition, kan tänkas bryta mot. Precis som tidigare nämnts gjorde dock tidsbegränsningen att jag valde att förenkla dessa aspekter.

Uppsatsens begränsade omfång har gjort att jag bara kunnat titta på ett begränsat material med några få teoretiska utgångspunkter. Det finns stort utrymme att undersöka debatten om arbetslinjen närmare för att ytterligare öka förståelsen för arbetssamhället. Diskursen om arbete som en möjlighet har ett tydligt individperspektiv, vilket inte belysts i denna studie. I fortsatt forskning vore det därför exempelvis intressant att med hjälp av teorier om ökad individualisering i samhället belysa denna aspekt av arbetspolitiken och begreppet arbetslinjen.

38

Litteratur

Eriksson, Lena (2004) Arbete till varje pris. Arbetslinjen i 1920-talets arbetslöshetspolitik. Acta Universitatis Stockholmiensis, Stockholm Studies in History 75, Almqvist och Wiksell Internaional, Stockholm

Gorz, André (1999 [1997]) Arbete mellan misär och utopi. Daidalos, Göteborg

Grape, Owe (2001) Mellan morot och piska. En fallstudie av 1992 års Rehabiliteringsreform. Akademiska avhandlingar vid Sociologiska institutionen, Umeå universitet, No 23 2001

Janson, Per (2003) Den huvudlösa idén. Medborgarlön, välfärdspolitik och en blockerad debatt. Arkiv förlag, Lund

Junestav, Malin (2004) Arbetslinjer i svensk socialpolitisk debatt och lagstiftning 1930-2001. Uppsala Studies in Economic History 72, Acta Universitatis Upsaliensis

Lindqvist, Rafael och Staffan Marklund (1995) ”Arbetslinjen i socialpolitiken” i Staffan Marklund (red.) Rehabilitering i ett samhällsperspektiv. 2 uppl. Studentlitteratur, Lund

Marcuse, Herbert (1968 [1964]) Den endimensionella människan. Studier i det avancerade industrisamhällets ideologi. Bokförlaget Aldus/Bonniers, Stockholm

Mouffe, Chantal (2008 [2005]) Om det politiska. Tankekraft förlag, Hägersten

Paulsen, Roland (2010) Arbetssamhället. Hur arbetet överlevde teknologin. Gleerups, Malmö

Samtal om socialförsäkring Nr 4: Vad är arbetslinjen? (2005) Socialförsäkringsutredningen, Stockholm

Winther Jørgensen, Marianne och Louise Phillips (2000) Diskursanalys som teori och metod. Studentlitteratur, Lund

Internetkällor

http://www.ps.nu/auktion/objekt/?oid=11123 (2011-12-29)

http://fredrikedin.wordpress.com/2010/11/24/sven-otto-gor-en-tavla/ (2011-12-29)

http://www.ne.se/arbetslinjen (2011-12-29)

http://www.autonomy.com/content/Functionality/idol-functionality-conceptual-search/index.en.html (2011-11-14)

http://www.autonomy.com/content/Technology/autonomys-technology-a-different-approach/index.en.html (2011-11-14)

39

Det empiriska materialet

Protokollen hämtades 2011-11-14 från Riksdagens hemsida, www.riksdagen.se. Inom parentes anges den eller de paragrafer som använts.

Riksdagsprotokoll 2008/09:4 (1 §)

Riksdagsprotokoll 2009/10:4 (1 §)

Riksdagsprotokoll 2009/10:32 (7 §)

Riksdagsprotokoll 2009/10:46 (9, 10, 12 §)

Riksdagsprotokoll 2009/10:93 (2 §)

Riksdagsprotokoll 2009/10:98 (6 §)

Riksdagsprotokoll 2009/10:138 (1 §)

Riksdagsprotokoll 2009/10:144 (11, 12, 15, 16 §)

Riksdagsprotokoll 2010/11:30 (6 §)

Riksdagsprotokoll 2010/11:31 (8 §)

Riksdagsprotokoll 2010/11:37 (7 §)

Riksdagsprotokoll 2010/11:64 (6 §)

Riksdagsprotokoll 2010/11:71 (1 §)

Riksdagsprotokoll 2010/11:87 (17 §)

Riksdagsprotokoll 2010/11:109 (11 §)

Riksdagsprotokoll 2010/11:116 (1 §)

Riksdagsprotokoll 2011/12:4 (1 §)

Riksdagens snabbprotokoll 2011/12:24 (13 §)

40